29 mars 2017

Spelet krampade men tre poäng..




Huddinge - Västerås 2-3
Då stod man där igen, i Björkängshallen. Många, många år sedan sist. Tror det var på åttiotalet jag senast besökte denna anrika(!) ishockeylada. Vägen dit togs via Supporterbussen i trevligt sällskap med likasinnade. Tyvärr hade jag denna gång blivit bokad på "färdtjänstbussen" där utrymme för långbenta avsaknades totalt. Fick sitta som en ostkrok, ungefär. Ingen skugga ska dock falla på arrangerande VIK Support. Inte deras fel att bussen var byggd för dvärgar.


Matchen då? Ja, vad ska man säga. Den första perioden var en ganska ostrukturerad historia där Huddinge körde sitt race och vi desperat försökte hitta linjer i vårt eget spel. Ettan-hockey. Väldigt mycket skridskoåkning och väldigt lite tanke. En spelform som Huddinge behärskade bäst. I ett tidigt powerplay tog Huddinge ledningen efter att vi helt tappat en spelare mitt i slottet. En billig utvisning där vi bjöd på ett billigt avslut. Inte så käckt.

I en period där vi hade oerhört svårt att komma till ordnade anfall blev de sista minuterna oerhört lyckosamma. Inom loppet lyckades vi klämma in två puckar bakom en aningen darrig hemmamålvakt. Först ångade Niklas Lihagen igenom via en spelvändning och hängde in 1-1. Minuten senare, ny spelvändning, skott och retur, och Stefan Gråhns lyckades peta in ledningsmålet fram till 2-1. Två mål som tillkom mer av tillfälligheter än av ordnat spel men dock lika välkomna.

- Skönt att gå till pausvila i ledning....

-----------

Den andra perioden var riktigt bra. Under de första tio femton minuterna tryckte vi konstant tillbaka Huddinge i deras egen zon men trots massor av skott och avslut fick vi ingen utdelning. Istället kunde Huddinge, i spel fyra mot fyra, vinna tekning i vår zon, ta skott, och sedan hinna först på en retur och rulla in 2-2. Ett resultat som inte på något sätt speglande spelet på isen men å andra sidan speglade det problem vi burit med oss hela säsongen. Den totala avsaknaden av naturliga målskyttar!

-----------

Den tredje perioden blev en riktigt dyster historia. Vi hade fasligt svårt att överhuvudtaget ta oss organiserat ut ur egen zon. Huddinge rullade på, i byte efter byte, droppade ned pucken bakom våra backar och satte nytt  tryck. Vi fick hela tiden samma problem. Vi fastnade. Tappade puck. Kom inte ur zon. Mitt i Huddinges press kom plötsligt ett läge till spelvändning och till allas vår förvåning lyckades Jonte Berg hitta en retur efter skott och peta in ledningsmålet fram till 3-2. Momentet innan gjorde Henrik Lundberg en fantastisk parad och förhindrade ett mål bakåt. Så logiskt är det ofta i sporten ishockey. 

Om man trodde att det målet skulle ge lite energi och lugn i truppen så trodde man fel. Huddinge bara ökade trycket ned mot Henrik Lundberg och svärmade som "ilska bålgetingar" runt vårt mål. 

Endast ytterst sporadiskt lyckades vi transportera ned pucken i Huddinges zon resterande tid i den tredje perioden men vi lyckades nästan aldrig sätta något tryck mot mål. Det blev mer någon form av uppehållande spel så att piggare(!) spelare kunde komma in på isen. 

Med en stor portion tur, en storspelande Henrik Lundberg, och ett oerhört uppoffrande jobb i egen zon av alla spelare, lyckades vi till slut avgå med seger och tre poäng. Inte ett dugg rättvist sett till spelet i den sista perioden men det rör mig inte ryggen. Seger är en seger även om den är stulen.

-----------

Det som oroar mig mest är att linjerna i vårt spel fortsatt är ytterst diffusa. Man talar ibland om att spelare inte har kemi eller är dåligt synkade med varandra. Det är bärande argument under försäsong innan alla spelare blivit varma i kläderna och börjat hitta varandra. Det är dock inte alls bra när vi nu spelat över 60 tävlingsmatcher! Det såg banne mig sämre ut idag, spelmässigt, än vad det någonsin tidigare gjort denna miserabla säsong. De tre veckor av förberedelser inför detta kvalspel har helt enkelt inte burit frukt det allra minsta. Tvärtom har det allra mesta blivit sämre än det var innan. 

- Ur det perspektivet har vår tränartrojka misslyckats kapitalt, tyvärr!

Å andra sidan kan man säga att det är rätt bra att ha fem poäng efter tre matcher där vi i två av dessa "spelat som krattor". Spelet måste lyfta omgående om vi ska ha en chans att rädda vår status som lag i HockeyAllsvenskan. Spelarna kommer helt enkelt inte orka att bara "kämpa, kämpa, kämpa" i byte efter byte ytterligare sju omgångar. Jag är helt enkelt förbaskat missnöjd med att vi fortsatt får ut så oerhört lite spel ur vårt spelarmaterial! Närmast skandal.

Av de senaste sex perioderna ger jag bara godkänt för period två mot Huddinge. I övriga fem perioder har det mest varit ett planlöst åkande åt alla håll kombinerat med huvudlösa misstag. Det pinsamma är att vi spelmässigt faktiskt varit sämre än ettan-lagen vi mött hittills! Detta trots att vi på pappret har spelare som är minst lika bra och samt bättre

Det vi saknar allra mest i vår trupp är spelare som klarar av "det lilla spelet" med puck och klubba. Spelare som kan skydda puck, vända och vrida, och därigenom skapa situationer och möjligheter. Just nu är det bara Mikael Frycklund som visar upp den förmågan men han är givetvis alldeles för ensam. Fler måste kliva fram och våga hålla i pucken, vara lite kreativa, utmana. Inte bara lägga ned i sarghörnen och hoppas på det bästa. En frisk Markus Persson i offensiv zon hade betytt så oerhört mycket. 

Å andra sidan, har man inte finess och teknik, kör då det enkla budskapets filosofi. Rakare spel. Rakt mot mål. Lägg pucken mot mål. Skjut. Hur svårt ska det vara? Skott och retur. Gå stenhårt på kassen. Utmana motståndarnas backar. Hela tiden och konstant. 

Nåja, jag avslutar med att honorera alla spelare till en fantastiskt kämpainsats. Där spelare hade brister i teknik kompenserade man istället med massor av hårt arbete. 

Tråkigt dock att Stefan Gråhns fick kliva av efter första perioden p.g.a skada. Hoppas verkligen han är tillbaka redan till morgondagens match.


...det är ännu alldeles för tidigt att ge upp....



(Detta med tränarbyte-karusellen tar jag i nästa inlägg)





26 mars 2017

Öppet brev från oss supportrar till spelare, ledare, tränare, i Gulsvart


Tänkte försöka formulera några meningar från oss supportrar till spelare, ledare och tränare i VIK Hockey. Ja, jag vet att det kan upplevas förmätet att just jag, av alla, gör mig till talesman för alla andra som älskar VIK Hockey. Men nu är det som så att jag har en blogg som läses av både supportrar, ledare, tränare och spelare. Den får helt enkelt fungera som plattform för de tankar jag nu tänker formulera.



Till spelare,ledare, tränare, och andra ansvariga i VIK Hockey:

- Vi står nu tillsammans inför den tuffaste utmaningen sedan föreningen tvingades genomlida sin konkurs för knappt 17 år sedan. En konkurs som närmast var ofrånkomlig efter år av vankelmod och misskötsel. 

- Denna säsong hängde på en ytterst skör tråd. En lyckad rekonstruktion gav nytt hopp. En rekonstruktion vars framgång till stor del byggde på privatpersoners enorma engagemang vid sidan av traditionella sponsorer. Med privatpersoner menar jag supportrar som grävde djupt i sin egen börs för att på bästa sätt vara med och bidra ekonomiskt i syfte att rädda sin förening. Förutom det fanns det supportrar som närmast vigde sitt liv till att på alla tänkbara sätt hitta vägar till stärka föreningens ekonomi. Hundratals, kanske tusentals, timmar lades ned för att rädda föreningen. Rädda framtiden. 

- Även under innevarande säsong har supportrar visat sin kärlek till föreningen genom nya insamlingar. Den senaste under namnet #ByggaVIK. Pengar som skulle ge föreningen möjlighet att spetsa truppen inför eventuellt kvalspel. 

- Som supporterar har vi den största respekt för de förutsättningar som fanns inför denna säsong. En säsong som till stor del var vikt till att överleva. En mellansäsong. En säsong till att slicka såren för att därefter ta ett omtag. Inför säsongen 2017/18 skulle det återigen finnas utrymme för att bygga en mer slagkraftig spelartrupp.

- Som supportrar förväntar vi oss att varje spelare som iklär sig vårt matchställ alltid ger 100% för sin förening, för supportrar, för alla som gör anspråk på VIK Hockey som sitt lag. En kravspecifikation som är ytterst relevant och inte ett dugg oskälig.

- Den insats som laget visade upp senast mot Troja är ur det perspektivet ett stort hån mot alla oss som i match efter match, säsong efter säsong, stöttat både ekonomiskt och från läktarplats. Ett pungslag rakt i solarplexus, om jag måste förtydliga.

- Under hela säsongen upplever jag att vi supportrar från läktarplats har gjort ett gediget arbete för att stötta laget i både med och motgång. Någonstans känns det nu som att det är pay-back-time. Det är hög tid nu att laget, spelarna, tränarna, ger tillbaka lite av all den kärlek de trots allt åtnjutit av sina supportrar denna säsong.

Avslutningsvis hänvisar jag till det Stefan Gråhns uttryckte tidigare under säsongen: - Vill du inte spela i Gulsvart är det bara att - dra!


Tack för kaffet!







Vibbar av Titanic och lite om supportrar....

Det var en gång ett skepp....
Västerås - Troja 1-4
Man kan börja detta inlägg på lite olika sätt. Använda okvädinsord, som exempel. Tillskriva spelare alla möjliga och omöjliga invektiv. På Gurkburken är detta legio. Att hänga ut enskilda spelare och tillskriva dessa alla möjliga diagnoser som förklaring till dåliga insatser.  Låt mig ge ett litet exempel på detta:


På andra social medier, som Twitter, hittade jag andra exempel på supportrars besvikelse men på ett mer balanserat sätt:









Naturligtvis måste man som supporter få vädra ut sin besvikelse och lika naturligt kritisera spelare, laget, tränaren, sportchefen, det hör till. Däremot anser jag att man förbrukat sitt mandat som supporter när man ger sig på spelarna på ett mer privat plan. Döm gärna prestation men låt för i helvetet bli att gå till personangrepp! Ska det vara så svårt att förstå? Utöver det är jag rätt less på supportrar som envisas med att hålla fast vi det förgångna. Att älta skuldbördan bakåt i tiden hjälper inte ett dugg i nutid. Det är spelarna, ledarna, tränarna, sportchefer, i dagens VIK Hockey som försatt oss i den situation vi upplever nu. Det är samma spelare, ledare, tränare, sportchefer, som ska ta oss igenom och ut ur detta prekära läge. Detta tillsammans med alla oss supportrar som verkligen älskar Gulsvart oavsett prestation och utsatthet. 



För den som ännu inte begripit spelreglerna i lagsport kan jag upplysa lite om detta med några enkla rader. Det gäller att prestera över tid. Det gäller att vinna matcher. Det gäller att samla poäng. Gör man inte det hamnar man i problem, trubbel, elände. Vi gick in i årets seriespel med ungefär samma förutsättningar som flertalet andra föreningar i HockeyAllsvenskan. Vi kan utan vidare konstatera att vi inte lyckats förvalta vårt pund, våra möjligheter. Detta händer några lag varje säsong. Denna säsong blev det vår tur, eller otur.



Istället för att älta det som vi fått genomlida denna säsong(och tidigare säsonger) är det bara att hissa upp brallorna och gilla läget: 
- Vi var för dåliga för att klara nytt kontrakt utan kvalspel. Check!
- Vi har nu fått en andra chans att klara nytt kontakt i HockeyAllsvenskan. Check!
- Vi har börjat det negativa kvalspelet dåligt. Check!
- Vi har åtta omgångar kvar i kvalspelet innan vårt öde(!) är beseglat. Check!
- Vi har ännu inte förlorat vår status som lag i HockeyAllsvenskan. Check!
- Man kan nu välja att stötta sitt lag, eller, skita i det hela. Check!

Jag vet vad jag kommer göra, oavsett. Alla som vill kalla sig för "riktiga" supportrar kommer givetvis fortsatt stötta och tro på laget. Detta trots att många av oss, med all rätt, visar frustration och ilska när laget underpresterar. 


Vi ses i Huddinge!


25 mars 2017

Seger mot Tälje och nu väntar Troja (samt avsaknaden av tajming)

Klassiska gamla Scaniarinken



SSK - Västerås 2-3 (Sudden)
Efter en skön seger på övertid väntar idag Troja på hemmaplan. Och jag är lugn. Trygg. Säker på min sak. Vi vinner idag. Inget tjafs. Men först en liten tillbakablick mot matchen i Södertälje.

Mycket kan man säga om matchen men tänker försöker hålla ihop min text till några saker. Som till exempel vårt försvarsspel. Det var inte så stabilt som man kunde önska. Kanske jag ska uttrycka mig lite annorlunda. Försvarsspelet, med alla spelare inblandande, gick lite otakt. Det synkade inte riktigt. Försvarsspel börjar som bekant så fort man tappar pucken i anfallszon. Där har man att välja på att ligga kvar högt och sätta press, eller, falla av och ställa upp i mittzonen. Det var mest i avvägandet av detta som jag tyckte mig se viss ringrostighet. Vi lyckades sällan kliva på och sätta riktig press på SSK:s backar och, dessvärre, lyckades vi inte heller täta mittzonen tillräckligt bra. Det var troligen anledningen till att SSK då och då fick rätt långa anfall mot oss. Vår oförmåga att stoppa deras speed från egen zon ställde till det i vår egen, om jag säger så.

Väl i egen zon lyckades vi till största delen hålla de små, rörliga, och spelskickliga SSK:arna längs sargerna. Det var rätt okey. De hade i det stora hela väldigt svårt att hitta in med passningar för avslut i slottet. 

Våra egna spelvändningar såg man inte mycket av. Sällan kunde vi bryta SSK:s offensiv genom att erövra puck och snabbt hitta spelvägar ur egen zon. SSK lyckades mycket bättre med att ligga kvar och störa våra backar. Oftast fick forward komma ned djupt i egen zon för senare pucktransport mot fem väntande SSK:are i mittzonen. Och det, mina vänner, är inte optimalt. Det blir liksom ingen fart och fläkt i anfallsspelet på detta viset.

Allt ovan beskriva skyller jag till största del på dålig tajming. Dålig tajming på grund av ett nästan tre veckors speluppehåll. Även SSK visade prov på dålig tajming i sin defensiv, av samma anledning. Att träna som om det vore match är inte lätt. Det är bara i matchspel som spelarna kan hitta rätt tajming. Rätt känsla. Av den anledningen tror jag att både vi och SSK kommer prestera betydligt bättre i kommande spelomgångar. Betänkt att ettan-lagen kom från tuffa matcher och redan var inne i sitt flyt, sitt flow. Den fördelen är nu borta. Nu är vi med, helt enkelt.


Offensiven då? Tja, inte så mycket att orda om. Samma sak gäller där som tidigare nämnt med defensiven. Det tar någon match att komma igång. Offensiven börjar som bekant från egen defensiv zon. Är man lite valhänt och osäker redan där så slår det givetvis tillbaka hela vägen fram till motståndarens mål. Det blir inget riktigt flyt. Och lite så såg det ut mest hela tiden i matchen mot SSK. Det var enstaka individuella prestationer som gjorde att vi överhuvudtaget skapade något offensivt. Viljan  fanns, självklart, men återigen var tajmingen inte den bästa. Lägg därtill lite nya kedjekonstellationer så förstår nog alla att laget, spelarna, behöver någon match till innan saker faller på plats.

Oavsett allt ovan skrivna så tycker jag grabbarna i Gulsvart gjorde ett gott dagsverke. SSK var lite vassare offensivt men med bra målvaktsspel och några individuella spelarprestationer kunde vi kamma hem två värdefulla poäng.

0-1
Stefan Gråhns jobb vid sargen och framspelning till Daniel Bernhardt var exempel på individuell prestation, Daniel nyttjade läget i slottet föredömligt och dunkade in trissan.

1-2
Mikael Frycklund hade egen uppvisning gånger två i samma byte. Vände och vred med puck ute vid sarg för att sedan bryta in på mål. Andra gången gillt. Då lyckades Micke skicka in trissan under benskydden på Sahlin i SSK:s mål. Individuell prestation, igen!

2-3
Mikael Frycklund tog saken i egna händer och trampade förbi försvarande SSK:are i sudden. Bara skulle avgöra. Avslutade med att sprätta upp pucken högt. Så jävla bra!

I övrigt gladde jag mig oerhört åt att både Johan Jonsson och Markus Persson nu är tillbaka i spel. I och med detta kommer både vår offensiva och defensiva spets stärkas. Tycker bägge två presterade klart godkänt med tanke på så lång frånvaro från matchspel. Underbart, helt enkelt!

Som sagt, en godkänd insats av hela laget, men, det finns mycket att fila till och putsa upp. Förväntar mig att jag redan till dagens match får se ett betydligt mer samtrimmat lag. 

För idag mötet vi Troja! Ja, just det. Länge sedan sist. Ett Troja som vi ofta hade märkligt svårt med när de huserade i HA senast. Ett jobbigt lag, helt enkelt. Idag förväntar jag mig andra bullar. Med all respekt för våra motståndare så ska de inte ha något att hämta. De må vara fyllda av självtillit och självförtroende, men poäng i ABB Arena Nord kan de bara fetglömma. I sanning har vi spelat väldigt bra på hemmais allt sedan årsskiftet. Visst, någon dipp har det varit men överlag stabilt spel med många sköna poäng. Ur den aspekten känner jag mig lugn. Hur lugn som helst. Naturligtvis kommer Troja sprattla på allt vad de orkar men när Hesa Fredrik ljuder kommer vi stå där med tre nya friska poäng i börsen. 

Idag kommer nämligen Christopher Fish förgylla vår närvaro med två sköna baljor. Kom ihåg var ni läste det först! Han är nämligen ett födelsedagsbarn. Och då måste han få fira. Fyller 24 och är snart en riktig man.

Nu kör vi!






15 mars 2017

Äh, vad fan!

Tänkt poängkung i kvalet



Direkt efter slutsignalen i förlustmatchen mot Björklöven var det aningen tungt. Inte ridå, inte nattsvart, inte öken, bara tungt. Utgången av matchen var visserligen synnerligen dramatisk men på förhand lite väntad. Det var på något sätt inte i omgång 52 vi misslyckades. Vi mötte ett för dagen aggressivt och uppumpat hemmalag som med sin publik i ryggen orkade lite mer. Ett Björklöven som helt enkelt var lite bättre än oss för dagen. Vår insats var ur det perspektivet godkänd.

Men, vad fan!

I samband med Kick-Offen i tisdags kväll pratade jag som bekant med Christer Olsson. Vi var ense om att laget hade sumpat för många chanser redan tidigare under säsong. Matcher, segrar och poäng som glidit oss ur händerna. Som exempel pratade vi om hemmamatchen mot SSK där vi hade 1-0 och tokdominerade i 50 minuter men bjöd in SSK till sen kvittering och senare seger i straffläggning. En annan match var Vita Hästen hemma. Vi gör 1-0 i pp, Stefan Gråhns, i den andra perioden och får äntligen utdelning mot ett ganska vekt motståndarlag. Domaren dömer bort målet för "spelare i målgården". Gråhns bakre del på skridskoskenan är någon centimeter innanför målgårdens linje. Istället för ledningsmål och massa ny energi gör istället Hästen två snabba mål och håller undan till seger.

Två exempel på matcher vi tappat. Två av många, denna säsong.

Jag berättade för Christer hur jag från läktarhåll upplevde, gång på gång, att laget tycktes tappa energi, tappa fart, hamnade på hälarna, under sekvenser av matcher. Naturligtvis gick spelarna in med 100% men fick bara ut 75-80% i själva utförandet. Varför? Pratade om samma sak med Mikael Frycklund. Själv skyller jag på den ängslan som tyckts präglat lagets spel över hela säsongen. Laget fick aldrig riktig vila mentalt. Hela säsongen blev en hel lång rad med måste-vinna-matcher. Klart som fan att det tär på psyket. Spelarna fick aldrig riktigt njuta av en seger, en framgång, då de visste att de MÅSTE vinna nästa, och nästa, och nästa, match. Så tror jag. 

Som bekant började vi förlora redan under försäsongen. Vi förlorade tretton(13) matcher på raken innan den första segern kom. Först i omgång sju av seriespelet lyckades laget ta sin första trepoängare för säsongen 16/17! 3-2 borta mot Pantern och segermålet kom efter 59:35! (Fredrik Johansson) Det blev helt enkelt en jävla tung ryggsäck att släpa på. En ryggsäck som tyngde allt mer ju längre säsongen gick. Det räckte inte med den remarkabla uppryckning som skedde efter jul och nyår. Vi var redan för långt efter. 

- Oavsett vad spelarna, tränarna, säger så kan även en ärthjärna som jag förstå hur jävla tungt det måste kännas med en sådan start på säsongen. Visst, "många matcher och mycket poäng kvar att spela om", men, att börja en säsong med idel förluster kan ju sänka vem som helst mentalt!

Det viktiga nu är att spelare, tränare, ledare, tar med sig det som faktiskt var rätt bra in i det kommande kvalspelet. Under vårsäsongen gjorde vi många fin-fina insatser. Under vårsäsongen visade laget att de verkligen hör hemma i HockeyAllsvenskan. Under vårsäsongen spelade vi jämt med de allra flesta lag. Okey, vi dippade då och då, men det går utmärkt att förtränga. Jag kan, ärligt talat, inte se hur vi ska kunna misslyckas att behålla vår plats i andradivisionen i svensk ishockey. Vi är ett alldeles för bra lag för att kunna misslyckas.

Kan nämna att jag pratat en hel del med Mathias Bromé om Asplövens snöpliga sorti via negativt kvalspel. Asplöven hade trots allt gjort en skaplig säsong och spelat riktigt bra i många matcher. Hade dock haft en märklig benägenhet att tappa ledningar. Vet inte hur många matcher de lekte sig fram till ett par måls ledning för att sedan falla ihop i slutet. Enligt Mathias fanns det "inte på kartan" att de skulle åka ur. Men, det gjorde de. 

Skillnaden mellan oss nu och Asplöven då är att våra spelare har fått slita stenhårt i varje match i femtiotvå omgångar. De har aldrig haft möjlighet att åka på "en skridsko" för att ta poäng. Jag är övertygad om att liknande arbetsinsatser är fullt tillräckliga för att vi ska fixa nytt kontrakt. Det finns inga "porslinslirare" i vårt lag som vill åka runt och leka hockey. Det är en styrka. En jävla styrka. Vi har ett lag fullt av spelare som är vana vid att kriga i varje byte för lagets överlevnad. Det är just den egenskapen som kommer bli vårt vinnarvapen i kvalserien. Sanna mina ord.

För övrigt tror jag att Markus Bergman kommer blomma ut och bli lite av en poängmaskin nu när det behövs som mest!

Tack för mig...









14 mars 2017

Mingel i kvadrat med VIK Hockey

Kick-off inför kvalspelet



Hastigt och lustigt blev jag inbjuden till en kick-off med VIK Hockey. Den som hade den goda smaken att bjuda med mig var Jimmie Andersson från VIK Support. En riktig hedersknyffel, med andra ord. Eller så ville han bara ha med någon som pratade. Vad vet jag. Oavsett detta blev det för mig en kväll fylld av underbara möten med kända, okända, och andra sorters människor. Med andra sorters människor tänker jag mig de som jag inte visste vilka de var innan jag fick hjälp med att identifiera dem. 

Det finns ett uppenbart problem när man ska  mingla med ett gäng hockeyspelare. Man vet fan inte vem som är vem när de inte har hjälm och matchtröja på sig. Somliga ser ut som skolpojkar, andra som busar, medan en och annan kan tas för telefonförsäljare. Då finns det en enkel grundregel. Man går fram, presenterar sig själv, och ställer frågan: - Vem är du då? Det brukar ordna sig med det. 

Sedan finns det självklart spelare som känns igen, omedelbart. Någon, Marcus Dahlbom, genom dialekt, andra som Johan Jonsson, genom klädval. Den sistnämnde var för kvällen iförd någon form av lusekofta med psykedeliskt mönster. Jag frågade om den var hemstickad men fick ett undvikande svar. Tror banne mig det är frugan hans som försöker göra business. Lansera eget klädmode i truppen, typ. Så kan det bli när man är född och uppvuxen i metropolen Skultuna. 


Mikael Frycklund hade mycket att berätta. Bidrog starkt till att jag kom absolut sist till maten. Pratade om "fel klubbval" som en annan golfspelare som ursäkt till det mesta. Vet inte vad jag ska tro. Men trevlig var han. 

Jonte Berg fortsatte att hävda att hans plötsliga målform berodde på ren oförmåga att flytta på sig när skott kommer. Varför jag osökt tänker på Emil i Lönneberga varje gång jag träffar Jonte tynger mig ännu. Men det är något Astrid Lindgrenskt över hans uppenbarelse. Han skulle passa som hand i handske i filmen Mio min Mio. Bara en känsla jag har.

Christopher Fish bleknade märkbart när vi tog varandra i hand. Han som utmanat mig på dubbel armbrytning. Först vänster sedan höger arm. Eller om det var tvärtom. Att jag utmanat honom. Ibland sviker minnet på ett bra sätt. Tycker han åt väldigt lite för att vara en så aggressiv spelare. Petade mest i maten, vill jag påstå. Barnportion, rent av. 

Vår nye VD, Mats Brokvist, gav ett redigt intryck. Tillsammans, framför buffén, drömde vi oss bägge tillbaka till den tid då Rocklunda var Skräcklunda. En gemensam nostalgitripp med doft av tacos, kan man säga. Fick en god känsla, människokännare som jag är. 

Någonstans innan jag kom fram till buffén han jag gå fram och presentera mig för Anton Mylläri. Tyckte jag var skyldig honom det. Senast, vid ABB Arena, när han satt och dinerade efter en träning upplevde jag att han blev närmast skrämd av min uppenbarelse. Nu, slätrakad och nyklippt, försökte jag göra ett bättre intryck. Gick inget vidare, tror jag. Han såg lika frågande ut denna gång. Ett kapitalt misslyckande, med andra ord.

Chris Langkow, Jimmie Jansson, Linus Svedlund, var några andra spelare som jag hann hälsa på innan jag styrde kosan mot utskänkningen. Pust, höll på att glömma Christer Brostedt. Vi pratade om väldigt mycket men glömde det viktigaste. Båtlivet. Fick även möjlighet att hälsa på vår ordförande Mattias Jonson och den eminente statistikern Bosse Wallin.

Självklart, någon gång innan jag satte mig för att äta, sökte jag upp vårt tränarpar Christer Olsson och Tony Zabel. Ställde dem mot väggen, typ. Sa att "nu fan får ni rycka upp er". Nja, så kanske inte orden föll, om jag ska vara ärlig. Upptäckte, till viss förvåning, att jag förstod var Herr Olsson pratade om. Herr Zabel höll däremot 100% fokus på sin tacos. Men så är han Djurgårdare. Vet inte vad vi var ense om, jag och Christer Olsson, men det kändes bra att få "prata ut".

Andreas Appelgren slank med på ett hörn. Jag gör ju inte skillnad på folk och folk. Jag har ju lite vett och etikett, som bekant. Min tidigare känsla av att vistas på en öde ö, med sex backar öl och ett "Äpple", vore en rätt trevlig kombo. Alla som inte talar dalmål är övrigt alltid välkomna på min öde ö. För övrigt har Appelgren vettiga tankar. Om det mesta.

Naturligtvis hann jag säga hej och goddag till Patrik Zetterberg också. Skam vore annars. När jag väl satte mig till bords gjorde jag det i sällskap med bland annat Jimmy Gerdin. Han är något så fint som kommunikatör. Det märktes fan. Slutade aldrig kommunicera. Lite känslan av att jag satt framför en spegel, om ni förstår hur jag tänker. Men han klarade av två saker samtidigt. Klämma i sig Tacos och prata. Ungefär de kriterier som gäller för en kommunikatör, kan jag tänka. Själv har jag svårt för detta. Maten kallnar när jag pratar.

Uppdaterat 170315:
- Det finns risk för att det inte alls var Gerdin utan istället Jimmy Valhstedt jag surrade med! Så här ser Gerdin ut på bild enligt föreningens hemsida!



Ni förstår mitt dilemma, kanske!



Douglas Alenbring satt alldeles ensam vid ett bord. Så kan vi inte ha det tänkte jag och stegade fram. Fick en lång pratstund med den stundande publikfavoriten. Vi pratade naturligtvis tacklingar. "Det är svårare att tacklas än vad folk tror", sa han. Jag nickade instämmande. Vet själv hur ruskigt svårt det är att få fatt i bråkiga elever längs skolkorridorerna. Det gäller att ha perfekt tajming för att få in en bra träff, typ. Men känslan när man får in en riktigt praktträff är obeskrivlig. Om detta var vi rörande ense. August Nilsson slog sig ned under samtalet. En av våra lovande J20-spelare. Han gav ett klokt intryck. Eftertänksam. En kille med huvudet mer än att bära hjälmen. Nu vill jag inte på något sätt förringa Douglas i sammanhanget. Han var en skön bekantskap också. Bra grabb.

Hampus Larsson gled runt som den värsta gigolon under kvällen. Hade jag varit kvinna hade jag nog lagt an. Gratulerade honom till en fin säsong. Det tycker jag han var värd. Oj, höll på att glömma Stefan "Grålle" Gråhns som för kvällen lämpligtvis var iför en grå(!) skjorta. Berättade för honom att för mig var han årets "iskrigare" i Gulsvart. Han rodnade artigt och tackade för komplimangen. Mikael Frycklund, som åhörde detta, försökte lägga in en protest. Detta hörsammades självklart inte. Gråhns hade för övrigt redan hunnit med en bufférunda innan jag ens ställt mig sist i kön! Typiskt brunkare att ta sig fram till köttgrytan först. 

På vägen ut, eller när alla andra hade gått, blev jag kvar med några i foajén. Bland annat Lucas Zetterberg och Marcus Bergman. Jag ställde en fråga till Markus och jävlars vad han lade ut texten? Som bekant bor han hemma hos Christer Brostedt och det kanske råder någon form att talförbud där. Med andra ord passade han på. Intressant saker han berättade om sin egen säsong. Ibland undrar jag varför jag aldrig tänkt på detta med dold mikrofon. Under kvällen samlade jag på mig så  mycket stoff att det skulle räcka till ett hundratal blogginlägg, minst. Lucas Zetterberg hade vett nog, i kraft av sin ungdom, att mest lyssna till all den gemensamma klokskap som jag och Bergman förmedlade. Ungdomar ska lära sig att lyssna. Det är viktigt. Det enda jag sa till Lucas under kvällen var "skjut". 

Sist men inte minst fick jag förmånen att träffa en rad väldigt trevliga supportrar till VIK Hockey. Supportrar som på olika sätt bidrar till att skapa en härlig upplevelse för besökare i ABB Arena. Ni vet vilka ni är så jag väljer att inte namnge er i detta inlägg. Okey, en har jag namngivit. Det får räcka så för denna gång.

Om det är någon spelare, eller ledare, som nu känner sig försmådda för att jag glömt er i denna min genomgång så får jag leva med det. Ni är alltid välkomna med en erinran. Ni kan helt enkelt överklaga. Hur det går till rent praktiskt har jag inte en aning om men inga dörrar är stängda.

Vad är då min känsla efter denna kick-off med supportrar, sponsorer, spelare och ledare. Jo det ska jag berätta. Känslan är väldigt positiv. Efter eländets mörker är jag övertygad om att vi alla kommer bli belönade med både sol och värme. Precis som vår VD uttryckte det så är det upp till oss alla nu att se positivt på möjligheten vi har att vända säsongen mot ett lyckligt slut. Dysterkvistar och undergångare kan gå och gömma sig tills vidare. Dra något lumpet över sig. Gräva ned sig. Vad som helst. 

(Och där hann jag med att önska alltid lika välklädde Fredrik Johansson lycka till i det kommande kvalspelet)

Christer Olsson var väldigt tydlig med att vi har de verktyg som behövs för att gå iland med den kommande uppgiften. Nu gäller det bara att finputsa dessa verktyg till fulländning. En del i denna verktygsuppsättning är vi supportrar. Om grabbarna i laget är beredda att göra sitt då ska banne mig vi göra vårt. Jag är laddad, som fan!

För övrigt erbjöd jag mig att låna ut ett rum om det skulle värvas ännu en avdankad målvakt. Wi-fi, kabel-TV , hund, utsikt över lekpark, samt elak grannkärring ingår i paketet.



Tack för mig!