17 november 2017

E18 Derby när Enköping med Johan Jonsson kommer på besök..

Kommer Dahlbom spika igen mot Enköping?


Som jag redan avslöjat i tidigare inlägg är Johan Jonsson och undertecknad numera arbetskamrater. Med tanke på allt tok jag skrivit om Gulsvart under hans tid hos oss känns det stabilt att vi kan umgås som goda kollegor. Tur att jag över tid inte skrivit en massa skit om honom på bloggen.Då hade man fått smyga lite i korridorerna, kan jag misstänka. Morgondagens match mot Enköping får därmed en extra dimension för mig. Då jag vet att vi kommer köra över hans Enköping tänker jag som kompensation hedra  honom genom att bära hans gamla matchtröja. Så får det bli.

Kan Enköping göra match mot oss, undrar man då? Klart de kan! Om jag förstått min kollega rätt räknar de med att göra en bra insats. De har allt att vinna och det ska bli skoj att spela i ABB Arena. Ser man till Enköpings senaste resultat så upptäcker man ett visst mönster. De gör hyggliga insatser mot alla lag men har förmågan att plötsligt falla igenom. Borta mot Forshaga hade man häng och chans på seger. Då släpper man plötsligt in tre mål på knappa minuten. Det duger inte. I andra matcher har man varit med långt in i tredje perioden för att stupa på oförmågan att nyttja sina chanser. Framför allt har man inte lyckats göra mål i powerplay när chanser till detta dykt upp. Det är spetsen i spelet som saknas.

Ser man på Enköpings trupp och jämför med vår, spelare för spelare, så ska de inte ha en chans. De har, om man är lite snäll, två femmor som håller anständig klass för division ett. Sedan blir det genast tunnare. För övrigt är Robert Kimby, Enköpings huvudtränare, en hyvens kille som konstant äter lakritsgrodor!

Mitt matchtips blir därför inte speciellt utmanande. Vi vinner. Vi vinner med tre fyra mål och städar av ännu en match i inväntan på AllEttan efter jul! Övertygad om att #25 Bergman är inne i ett stim just nu och hänger ännu en kasse.

I tidigare inlägg har jag återkommande lyft lagets, kollektivets, utveckling. Detta utan att nämna Tomas Paananen och Patrik Zetterberg vid namn alla gånger. Jag förutsätter att du som läser mina inlägg trots detta förstått sambandet. Att lagets utveckling till stor del är tack vare deras gemensamma ansträngningar. Att de har en mycket stor del hur spelare och laget hela tiden tagit steg åt rätt håll. Så, nu fick jag det sagt. Om jag ska vara ärlig visste jag inte inför säsong vad jag skulle förvänta mig. Var Tomas Paananen redo för att leda ett A-lag? Som det ser ut idag är svaret ett självklart "JA" på den frågan. Skulle Patrik Zetterberg, i rollen som sportchef, få ihop en trupp tillräckligt bra för att kunna vara med och hota om kval tillbaka till HockeyAllsvenskan? Svaret på den frågan får vi vänta med till en bit in på nästa år. Då vet vi mer.

Cederberg, Lidström, Mattisson ser intresserat på...

För övrigt har jag funderat lite över en annan sak. Vilka spelare i dagens trupp är jämförbara med tidigare spelare? Under åren har det passerat ett antal spelartyper, karaktärer, som på olika sätt satt avtryck. Låt mig ge ett exempel på hur jag tänker:
Andreas Lindh - Jimmie Jansson
Christopher Fish - Marcus Bergman

Tycker mig se likheter mellan dessa spelare, karaktärer, och har för avsikt att lyfta fram det. Tydliggöra hur jag tänker. Finns det fler spelare i laget som kan jämföras med tidigare spelare? Kan man jämföra Oscar Pettersson med Mathias Bromé? Eller är det för långsökt? Tja, inte vet jag. I vanlig ordning bryr jag mig inte så mycket om "vad som är relevant" utan jag bara kör. Så får det bli.

Nästa inlägg kommer därför handla om Andreas Lindh kontra Jimmie Jansson. 

Ses i hallen!


15 november 2017

Det börjar likna något, banne mig...

Dagens dubbelmakke....



"Sannerligen säger jag Eder, detta kan bli hur Bra som helst!


Borlänge - Västerås 1-4
Såg inte kvällens match. Fick nöja mig med att följa rapportering via Swehockey lite i smyg. Det gick alldeles utmärkt. Ibland är det skönt att kliva lite bakåt. Till den tiden man aldrig hade en chans att se bortamatcher. Inte ens i HockeyAllsvenskan. Då man följde liverapporteringen minutiöst via något forum. Visst, idag kunde jag valt att följa Kevin Johanssons eminenta liverapportering på VLT men så gjorde ej.

Inför matchen hade jag tippat en jämn viktoria. Jämn och oviss in i slutsekunderna. Trots allt mötte vi ett Borlänge som matchen innan  vann i sudden mot Mariestad. På bortaplan. Det var med andra ord inget brödgäng a lá Surahammar vi besegrade denna kväll. 

Under den senaste tiden har jag efterlyst att vissa spelare ska kliva fram och bidra mer med målproduktionen. En sådan spelare är Marcus Bergman. Tydligen ska man gnälla lite ty då händer saker! Även om Marcus sumpat hissnande många lägen så kommer nu belöningen. Den som är trägen får alltid sin belöning till syvende och sist. 

Mariestad - Västerås 1-3
16:40 0-1 (EQ)  25. Bergman, Marcus (3)
Västerås - Köping 4-1
47:52 3-1 (SH1)  25. Bergman, Marcus (4)
Borlänge - Västerås 1-4
11:47       0-1  (EQ)  25. Bergman, Marcus (5)
37:30 1-4  (PP1)  25. Bergman, Marcus (6)


Det är ju så bra att det inte är klokt! Nu kan jag bocka av det på min önskelista. Skönt. Att Fredda håller sig framme och styr in en puck är lite som vanligt. Elva kassar. Inte dåligt, inte dåligt alls, av en ålderman! Roligt också att Fredrik Hetta fortsätter bidra med mål. 

Nu fattas bara att Oscar Petterson får klubban ur röven, hm, och börjar hänga lite baljor. Jag vet att det är ett mörker för forwards när puckar inte går in. Det sätter sig i bakhuvudet. Det blir en mental ballast. Spelaren påminns. Supportrar gnäller(jag). Då ska man ändå ha i minnet att den gode Oscar har +7 samt 3 mål och 8 assist. Utöver detta ett gediget arbete i varje byte. Hans prestation så här långt i serien är, trots magert målskytte, klart godkänd! Men, lite mer mål vore gött:)

Vad ska man då säga om Jimmie Jansson? Plus +16 så här långt! Bäst i laget. Som back! När senast hade vi en back med den statsen i +/-? Hysteriskt! Han har skramlat ihop 10 assist men märkligt nog inget mål! Jag får allt mer vibbar av Andreas Lindh när jag ser Jimmies framfart på isen. Om det tänker jag återkomma. 

Sju raka segrar. Jag upprepar: - SJU RAKA SEGRAR

"- Ja, ja", kan någon bakåtsträvande surmule grymta. "Vi spelar i Hockeyettan", stönar denne, trutar med överläppen, klappar sig på flinten, och spottar demonstrativt ut snusen. "Käften", vill jag då utropa! Oavsett serie man spelar i är det mycket bra, väldigt mycket bra, att vinna sju(7) raka matcher. Inser man inte det förstår man sig inte på lagidrottens innersta väsen. Som exempel hyllar vi just nu svenska landslaget i fotboll närmast gränslöst. Varför? Jo, med ett gäng rätt mediokra fotbollsspelare har en ledare byggt ett starkt kollektiv. Ett lag. Nu vill jag inte påstå att vårt lag består av mediokra spelare men i övrigt är liknelsen relevant. Vi har blivit ett "lag". Ett fungerande kollektiv. Det är det som är häpnadsväckande bra i denna visa. 

Gulsvart har hittat en mognad, en balans, i sitt sätt att uppträda som gång på gång den senaste tiden burit frukt. Visst har man under perioder i vissa matcher tappat linjerna en aning, uppträtt lite darrigt, men så har man fallit tillbaka till g r u n d s p e l e t och rett ut det hela. Ett grundspel som inte fanns under de första fem-sju omgångarna. Då letade man fortfarande. Testade. Sökte. Med ett fungerande grundspel följer per automatik - trygghet. Axlarna åker ned och ryggraden tar kommandot. Spelarna gör instinktivt det som är rätt i varje situation. 

Ska vi tala lite om hur många mål vi INTE släppt in de senaste sju matcherna, eller? 
4-1, 4-1, 7-1, 3-1, 5-1, 6-1, 3-2! 
- Vi har alltså släppt in åtta(8) mål på de senast sju matcherna. Åtta! 
- Vi har gjort trettioen(31) mål på de senaste sju matcherna! Trettioen!

Under inledande fem sex matcherna hördes röster: - Vi behöver bättre målvakt/er. När jag kollade senaste hade Marcus Dahlbom klättrat upp till en andraplats i serien bland målvakter med en räddningsprocent strax över 94%. Rätt okey, om ni frågar mig!

För övrigt gladdes jag över att Kevin Weiskog var tillbaka i spel. Vi ska vara innerligt tacksamma över att så många spelare finns tillgängliga hela tiden. Att undslippa skador underlättar oerhört i det fortsätta arbetet att förfina, förbättra, och utveckla dagens väl fungerande kollektiv.

Till sist: - Ska jag kasta mig över Johan Jonsson när jag kommer till jobbet i morgon och håna lite. Enköping torskade igen? Vad har de för tränare?


Tack för kaffet!


10 november 2017

Målgörare ska göra mål...

"Loppan" under sin tid som Leksing, antar jag!


Det är en gammal sanning. Målgörare ska göra mål. När senast hade vi en "målgörare" i Gulsvart. En spelare som smällde in puckar på löpande band. Per automatik. I sömnen. På rak arm vill jag backa tillbaka till Stefan "Loppan" Hellkvist. Om jag inte minns fel gjorde han sista matchen fredagen den 5 mars 2010 då vi mötte Almtuna. 

"Det är imponerade att Hellkvist gjort 172 poäng på 175 allsvenska matcher och 400 poäng på 581 elitseriematcher utan att spela fysiskt i den mycket fysiska sporten ishockey. Det säger mycket om ”Loppans” enastående speluppfattning och känsla för spelet och pucken."

"Loppan" hade den unika egenskapen att dyka upp där pucken låg lös runt målet och så hade han gjort ett mål, igen! En förbluffande och unik egenskap.

Backar jag än lite till dyker en viss Pär Albrandt upp i mitt minne. Vad sägs om säsongen 2008/09 när han på 42 matcher stänkte in 28 mål och hade assist till ytterligare 49! Totalt 77 poäng på dessa matcher. Hysteriskt! Visst, han hade viss hjälp av Niklas Olausson som var hans parhäst i kedjan. Olausson som samma säsong satte assistrekord för HockeyAllsvenskan med sina 59(!) assist! Därutöver gjorde han 15 mål och skramlade ihop totalt 71 poäng. Vilken duo?

En annan spelare som hade bra produktion var Patrik Juhlin. Inte lika fantastisk som ovan nämnda men ändå aktningsvärd och stabil mål och poängproduktion över tre säsonger:


Vad har vi då haft för utpräglade målskyttar de senaste säsongerna? Tja, en var Christopher Fish som säsongen 2015/16 plötsligt började göra mål som aldrig tidigare på seniornivå. Han klämde in godkända 17 strutar.

Säsongernas säsong 2014/15 Hade vi Dustin Johner som hängde 23 kassar och assisterade till lika många. Dock gjorde han 17 av dessa i powerplay. Jeremy Williams lyckades göra 26 mål säsongen 2013/14 varav 8 i powerplay och därtill 20 assist.

Vad finns det då för gemensam nämnare mellan dessa utpräglade(!) målskyttar? Varför gör vissa spelare mer mål än andra? Naturligtvis ökar sannolikheten till mål om en spelare får delta i powerplay men i grunden måste det finnas någon speciell egenskap. När det gäller Williams var det hans fantastiska slagskott! Dustin slog ofta till mitt framför mål. Albrandt kunde skapa chanser på eget bevåg tack vara eminent teknik med puck och klubba. Olausson var mer playmaker, en fantastisk sådan, som hellre passade än gjorde mål. Patrik Juhlin hade sin fart, skridskoåkning, som gav honom en fördel. Fish, slutligen, gjorde många mål på ren jävla vilja. De hade olika förmågor, egenskaper, som de nyttjade på bästa sätt, vill jag säga. Ett bra skott, näsa för målet, bra teknik, eller rätt inställning. Fyra olika egenskaper som var för sig bar frukt. 

Självklart finns det andra spelare inom den tidsrymd jag nämner som producerat mål och poäng på ett anständigt sätt. Tycker dock mitt urval på ett bra sätt beskriver olika typer av framgångsrika målskyttar som representerat vår förening.

Om vi då tar oss en titt i dagens laguppställning. Finns där någon potentiell "Olausson" eller "Juhlin"? Nu är det inte så lätt att jämföra då vi nu spelar i en lägre division och därmed har ett urval av spelare med sämre potential. Detta inte skrivet för att på något sätt nedvärdera våra underbara spelare i truppen. Men det är ett faktum. Vi ska dock inte glömma bort att det i dag vimlar av framgångsrika spelare i HockeyAllsvenskan, och även SHL, som slog igenom under sin tid i Hockeyettan. 

Så, åter till min frågeställning. Finns det någon som kan axla mantel som målskytt i dagens trupp? Fredrik Johansson är ett säkert kort. Han har redan stänkt in 10 baljor på de första 13 matcherna. Det är helt okey. Men sen då? Fredrik Hetta har gjort 6 mål. Sedan är det lite mer magert. Flera spelare, fyra stycken, står på fyra mål. Sedan ett gäng på tre, och så vidare. Vi kan därmed slå fast att vi har många olika målskyttar man endast en, Fredrik Johansson, som producerar med tillräckligt stor regelbundenhet för att kunna iklä sig epitetet som målskytt!

Den, eller de,  spelare som jag ser kan kliva fram och bidra än mer i målskyttet är framför allt Oscar Pettersson och Marcus Bergman. Här finns det ett rejält sparkapital. Just nu klarar vi oss fin-fint med att många spelare gör mål då och då. Det är också en styrka. Däremot inbillar jag mig att vi behöver få igång fler "målskyttar" ju längre säsongen framskrider. Förstå om dessa två herrar börjar få utdelning samt att Niclas Lehmann och Kevin Weiskog börjar göra mål respektive fler mål. Då jävlars!

Det finns, som jag ser det, en härlig potential att plocka ut ur det här laget. Då har jag inte ens nämnt våra offensiva backar som fortsatt kommer bidra med poäng och mål!

Tack för visat intresse...



9 november 2017

Förkrossande överlägset mot Sura..



Västerås - Surahammar 7-1
Det var kattens lek med råttan. Klasskillnaden så stor att det närmast blev löjligt. Där vi gått fram, där laget vuxit, där har Surahammar backat i samma utsträckning. Att lagen ens en gång spelar i samma divison pekar på styrkeförhållandena i dagsläget. Jag är uppriktigt orolig över Surahammars fortsatta överlevnad. Betänk att under de senaste säsongerna har de dansat på ytterst tunn lina och klarat sig kvar via kval. Vid dessa tillfällen har man förstärkt laget med spelare från länet som spelat färdigt i sina respektive klubbar. I våras klev Oscar Pettersson och Kevin Weiskog in och räddade föreningen kvar i ettan. 

Dessutom tillsätter man nya tränare utan större erfarenhet istället för att lyfta upp och ta hjälp av Tomas Sjögren som finns i föreningen(juniortränare). Tomas som tidigare tränat lag på SHL-nivå samt Visby/Roma och Surahammar(!) i ettan.  För mig mycket märkligt. Jag är rädd för att Surahammar kommer försvinna från hockeykartan om det blir degradering till division 2!


Matchen då? Som jag skrev inledningsvis blev det aldrig någon match. I vårt tidigare möte med Surahammar, omgång tre, var laget forfarande fyllt av tilltro till sin egen förmåga och spelade jämt med oss i halva matchen. Igår, tja, då kom de ut på isen som ”våta kalvar” och såg mest ut att vilja åka hem. Trots att de fick chansen till ett powerplay redan efter två minuter och en liten ingång i matchen hjälpte detta föga. Det var i stort sett enda gången på hela matchen(!) som de kunde hålla pucken i vår zon längre än 10-15 sekunder. Skottstatistiken blev förödande överlägsen trots att många skott blockades eller gick utanför. 

Inför den sista perioden, med ledning 7-0, kände jag sådan empati för våra motståndares underlägsenhet att jag hoppades Gulsvart skulle dra ned på tempot och inte göra så många fler mål. Trots allt hyser jag stor respekt för att Surahammar, med ytterst små medel, lyckas bedriva hockey på denna nivå. För länet vore det direkt förödande om ännu en klassisk förening skulle hamna på riktig dekis!

Turligt nog för Surahammar blev det lite som jag önskade. Gulsvart drog ned lite på gasen och spelade av tredje perioden mer på en skridsko. Trots detta fanns det en handfull riktigt bra lägen att utöka ledningen. Istället fick nu Surahammar ta med sig att de vunnit den sista perioden mot serieledarna. Det unnar jag dem verkligen. 

Sett till vårt eget spel fortsätter jag glädjas över att allt ser lite bättre ut. Från första till sista nedsläpp. Slarvet i egen zon var minimerat, nästan. Självklart dyker det alltid upp någon enstaka situation där man tappar fokus för ett ögonblick. Så även denna match. Men jämfört med tidigare under säsongen är det stor skillnad.

Vi har blivit mycket bättre på att hantera vår eget spel när motståndare envisas med att inte anfalla. Det finns en annan trygghet, ett lugn, i det alla gör på isen. Igår dyrkade man ständigt upp Surahammars igelkottförsvar något vi hade förfärligt svårt i inledningen av serien. Återigen. Laget lär sig, hela tiden, att bemästra olika scenarier på isen. Göra rätt avvägningar. Mycket bra!  Vi får aldrig glömma bort att inte många spelare i dagens trupp är vana att spela med en kravbild som finns på laget. Nu tycks de förstått och acklimatiserat sig även när gäller detta. 


Extra roligt i gårdagens match att kämpen Adam Lidström fick hänga en balja. Han gör många bra byten när han får chansen och ett mål ger alltid råg i ryggen. Även Anton Brandhammar fick hänga en strut. Roligt! Nu är det bara Hassel och Lehman som saknas i målfabrikationen, om jag inte sett fel. De får gärna bidra mot Köping på fredag!


Fullständig info om matchen - här!

Tack för besöket!







5 november 2017

Omstart - bortaresa - seger!

Avspänd uppvärmning inför match!

Mariestad - Västerås 1-3
Först och främst. Det var trevligt. En riktigt trevlig lördag på många sätt. Som den händige man jag är lyckades jag tillgodose mina egna behov till fullo under lördagen. Det var bestämt att jag skulle åka supportbussen ned till Mariestad men ödet ville annat. Dagen innan träffade jag VLT:s eminente sportreporter Kevin Johansson i ABB Arena och han bönade om att jag skulle åka med honom till Mariestad. Självklart föll jag till föga. Lite smicker och jag faller som den berömda furan. Så, när supporterbussen lämnade ABB Arena var jag redan på väg. Resan ned fylldes naturligtvis med massor av snack. Hockeysnack. Tog tillfället i akt att delge Kevin delar av min omfångsrika kunskap i ämnet. 

Väl framme i Mariestad körde Kevin naturligtvis fel. Trots min sakkunniga vägledning. Gissar att han skyller detta på mötet i korsningen. Och Andreas Appelgren. Vi mötte nämligen Herr Appelgren i en korsning(han kom från höger) och där slog det lite slint. Jag sa "höger" men Kevin valde "vänster" då Appelgren var på väg åt det hållet. 

Nåja, en U-sväng senare kom vi rätt. Vi var framme vid Katrin-hallen. Kevin slank in som den representant för press han var medan jag vackert fick stanna utanför grindarna och invänta supporterbuss och biljett. Jag gjorde ett försök att "snacka mig in" via en av de vakter som stod vid insläppen men det föll på att jag inte begrep vad han svarade. Vad är det för dialekt de har, Mariestadsborna?

Fick därmed strosa runt lite. Flanera. Som en annan jädrans turist! Som tur var hade jag kamera med denna gång så jag passade på att ta lite bilder...



Grabben på bilden i mitten var lagom kaxig. Han pekade på min halsduk, Gulsvart, och undrade var jag kom ifrån? Tänkte läxa upp honom men besinnade mig. Vecklade istället ut den och visade stolt upp Gulsvarts logga. "Jaha", sa grabben. "Det var där Eddie spelade förut, men nu har han kommit hem!". Pojken till höger blåste mig säkert. Påstod att matchprogrammet kostade en tia som jag betalade. Ger mig fan på att den pengen går till att köpa en hoverboard!

Passade på att smita in bakvägen till arenan genom att tigga till mig ett toalettbesök. De publikvärdar som vaktade den ingången trodde säkert jag var utsänd från riksmedia. Med kameran i hand såg jag säkert ut som ett proffs(!). I samma ögonblick jag slank in för att slå en sjua såg jag supporterbussen anlända. Det fick bli en snabbvisit på muggen. 


Supporterbuss anländer..


Chefen kliver ur och biljetter delas ut av VIK Support´s Jonas "Bullen" Sörensen.


Många glada supportrar klev av bussen, jag fick min efterlängtade biljett, och travade glatt in i Katrinhallen. Katrinhallen, förresten. Varför heter den det? Vem är Katrin? Är det Katrinplommon det syftas på? Om detta får jag vara er svaret skyldig. 

Väl inne i arenan gjorde jag som brukligt är på en främmande plats. Jag strosade runt. Jag tittade mig omkring. Jag tog bilder. Jag pratade med folk. Det är kul. Kände mig ungefär som en förstagångsbesökare i Paris, minus Eiffeltornet. Ett närmast obegripligt språk, för det första. Lite som franska men ändå inte. Men, skam den som ger sig. Med en liten parlör på mobilen kunde jag snabböversätta Mariestadsdialekten till rikssvenska.

Överlag mycket trevliga människor, dessa Mariestadsbor. Trots dialekten. Under min rundvandring i arenan/hallen hittade jag plötsligt en gammal bild hängandes. Fastnade direkt. Vad föreställde den? En hockeyrink! Ville genast veta mer. Tog tag i första bästa gybe jag såg och ställde en fråga. Han ruskade på huvudet och sa sig inte veta. Men han visste nog någon annan som visste. Han försvann men kom strax tillbaka med äldre man iförd klämmig hatt. Men inte heller han visste! Detta var bilden som fascinerade mig:

Bild på en uterink anno 40-50 tal i Mariestad


Skam den som ger sig. Välvilliga Mariestadsbor gav inte upp. Jag blev ledsagad fram till en ännu äldre man, stödd på käpp, som tydligen hade svaret på min fråga. Han hette Åke Persson. Tillsammans tog vi oss tillbaka till tavlan och ställde oss att begrunda. Det visade sig att denne Åke tydligen är en legend i Mariestad. Han spelade hockey för staden från 1951 och tretton säsonger framåt, om jag förstod saken rätt. Han kunde förklara. Den rink som fanns på bilden låg intill en annan rink som numera blivit till den arena jag befann mig i. 

Åke "Forshem" Persson. Så häftigt att träffa gamla idrottsmän. 

Nåväl. Oavsett dessa trevliga möten med Mariestadsbor var det en match som skulle spelas. Seriefinal. Hemmalaget BOIS mot Gurkorna från Västerås. Hallen välfylld när det väl var dags för nedsläpp. Vår egen klack redo, trumma på plats. 


Första perioden var bra från vår sida. Mycket bra. Ingen kom ut och bad om ursäkt för sin närvaro i det Gulsvarta laget. Alla tog för sig. Inledningen mycket stark. Vi skapade ett par chanser som mycket väl kunde resulterat i mål. Efterhand växte Mariestad in i matchen. Började skapa några chanser, dock inget större tryck mot Dahlbom. När Mariestad väl börjat hitta en väg att komma in i matchen tog Marcus Bergman bladet från munnen och visade var skåpet skulle stå. Han bara bombade in 1-0 efter fint förarbete av Morgan Hassel och Johan Skiöld. Strålande! I slutet av perioden fick vi chans till spel fem mot fyra efter att Dahlbom blivit bryskt pååkt. Det powerplayet kommer aldrig hamna i någon rekordbok, typ! Resultatlöst. Vi vinner perioden både på poäng och med mål. Lite bättre än våra motståndare.

Period två blev en skrämmande(!) upprepning av tidigare period två denna säsong. Senast hemma mot Lindlöven, ni minns va? Första minuterna höll vi upp spelet bra. Sedan hände något. I mina ögon en liten liten miss av Robin Nilsson som sedermera bidrog till att Mariestad fick ett långt anfall i vår zon. Där och då fick våra motståndare momentum. De bara körde. Åkte runt, runt i vår zon och slängde in puckar mot Dahlbom från alla håll. När man som mest väntade på att Mariestad skulle få utdelning, slog vi till. Ett anfall, skott mot mål, och plötsligt kunde Fredrik Johansson raka in pucken till 2-0. Rättvist? Inte alls, men vem brydde sig? Å andra sidan. Bra defensiv ger alltid offensiva lägen. Det är sedan gammalt. Perioden spelmässigt klart till Mariestad, men, 2-0 till oss på tavlan!

Tredje perioden blev även den en upprepning av tidigare matcher. Precis som mot Lindlöven hemma senaste såg vi ut att kontrollera spelet på ett bra sätt. Bra avvägningar i allt vi gjorde på isen. Mariestad fick allt svårare att hitta offensiva lägen. Stabilt! Ett boxplay i matchminut 47 gav dock Mariestad chansen till reducering. Då  klev Petter Mattson fram och visade båda framfötterna. Snappade upp en slarvigt slagen passning och stormade iväg över isen för att avsluta med distinkt skott i bortre krysset. Klassmål! 3-0! Mumsigt! Men, man brukar säga att ett lag är aldrig mer sårbart än efter man gjort ett mål. Mycket riktigt. Bara 50 sekunder senare kunde Mariestad spräcka Dahlboms nolla och det var återigen match. 

Nu blev det trots allt inte så farligt. Vi fortsatte att spela stabilt och bjöd inte på mycket. Istället fick vi allt fler lägen till omställningar och hade bud på fler mål. Dramatiken tilltog dock på slutet då domaren hittade en utvisning på Jimmie Jansson för hooking. Mariestad plockade ut sin målvakt i försöket att gå ifatt. Det hjälpte föga. Relativt enkelt kunde vi hålla undan och bärga en riktigt fin bortaseger. Hatten av för alla inblandade. Ledare, tränare, spelare och supportrar!

Gulsvarts underbara supportrar

Summering:
- Vi har vuxit som lag allt sedan seriepremiären hemma mot Mariestad. Mer moget. Mer balans. Mer av allt. Tidigare kritiserade Marcus Dahlbom har nu, tre tuffa matcher i rad, med eftertryck visat att han kan spela på en tillräckligt hög nivå. Våra backar klarar av att freda sin egen zon även när trycket blir stort. Forwards gör bättre avvägningar i sitt press och styrspel. Ta en lirare som Morgan Hassel. Han är som en gammal Opel från 70-talet. Gedigen, men behöver lite tid att komma igång. I många matcher har han, och övriga backar, knappt behövt agera i egen zon. När det blir som idag, med bättre motstånd, då jävlars växlar han upp. Går från Opel till Mercedes, om ni förstår mina tankebanor.

Så, det får räcka denna gång. Tack för titten...

PS: Åkte självklart med Supporterbussen hem...