19 april 2018

En krönika om säsongen... #3

I dagarna kan man ta del av många supportrars otålighet. När kommer namn på nya spelare in i truppen? Vilka får lämna? Vilka får stanna? Själv sitter jag lugnt i båten. Gissar att vår sportchef har fullt upp från morgon till kväll just nu. Det har gått sju dagar sedan vårt avancemang blev klart, fem dagar sedan sista matchen spelades. Föreningen behöver avrunda årets säsong innan man kan sätta agendan för nästa. 

I detta inlägg tänkte jag försöka summera vår höstsäsong i divison västra. En höstserie som bjöd på både gott och blandat. Totalt spelade vi tjugotvå matcher där vi avgick med seger vid full tid vid sexton tillfällen. Vi samlade ihop totalt femtiofyra poäng och kammade hem seriesegern med tre poängs marginal. En marginal som kunde varit större om vi inte förlorat den sista, betydelselösa, matchen bort mot Lindlöven. Ett Lindlöven som var det enda reella hotet mot vår serieseger. 

Men, det var inte så enkelt som det kan tyckas nu i efterhand. Efter ett tiotal omgångar såddes ett visst tvivel om lagets förträfflighet. 

Vi inledde med fyra raka segrar:
Västerås HK  -  Mariestad BoIS HC 4 - 3
Surahammars IF  -  Västerås HK 0 - 5
Köping HC - Västerås HK 2 - 5
Västerås HK  -  Borlänge HF 2 - 0

Mot Mariestad låg vi under inför sista perioden med 1-3 men kunde vända matchen genom en heroiskt insats med tre raka mål. Surahammar borta var länge en jämn historia innan Lindelöf skickade in 1-0 i matchminut 38. Köping borta var spelmässigt jämn innan vi kunde göra tre mål via powerplay i andra perioden och gå ifrån till 5-2. Hemma i omgång fyra hade vi fullt sjå att freda oss mot ett skickligt och välspelande Borlänge. Johan Skiöld hängde in 2-0 i boxplay  i början av tredje perioden och vi kunde hålla undan. Någonstans här, i just denna match, började Marcus Dahlbom växa ut till den målvakt vi ville se. En mycket fin insats med många avgörande räddningar.

- Om jag summerar ovanstående fyra matcher så var vårt spel aningen spretigt. 

Enköping - Västerås 2-3(sudden)
Efter dessa fyra segrar bar det iväg till Enköping för match. Spelmässigt såg det ut ungefär som tidigare matcher. Vi hade mycket puck men hade svårt att ta oss igenom ett lågt försvarande hemmalag. Enköping tog, aningen överraskande, ledningen innan vi kvitterade och vände till 2-1. Enköping forcerade i slutet av andra perioden och lyckades peta in en kvittering till 2-2. Detta efter att vi enkelt(!) klarade av ett fem minuters boxplay då Johan Skiöld dragit på sig 5+20 för en spearing. Den tredje perioden blev en kamp för att rädda poäng alternativt vinna matchen. Den minnesgode minns det jätteläge Enköping fick med någon minut kvar av matchen. Vi gick bort oss helt i försvarsarbetet och en Enköpingsspelare fick ett friläge framför Dahlbom. Inte blev det bättre av att Fredrik Johanson drog på sin en utvisning med 35(!) sekunder kvar av sista perioden. Som tur var redde vi ut detta boxplay och istället kunde Fredrik Hetta avgöra till vår fördel i eget powerplay.

- Efter fyra raka segrar kom så ett poängtapp och lite frågor väcktes hos oss supportrar. Enköping lyckades manövrera ut oss ganska enkelt genom att backa hem och packa ihop framför egen målvakt. Något som många lag i fortsättningen skulle praktisera mot oss.

Västerås  -  IFK Arboga 
4-3 (straffar)
Efter det lite överraskande poängtappet borta mot Enköping var det lite upp till bevis hemma mot Arboga som fram till denna omgång inte rosat marknaden. Sist i serien. Nu skulle det väl bli en enkel match. Tre friska pinnar. Johan Skiöld höll sig framme och hängde in 1-0 redan efter knappa minuten och det såg bra ut. Här skulle det bli utskåpning, utspelning, och mål i långa banor. Tji fick vi. Arboga kvitterade till 1-1 i matchminut sju innan vi, genom Kenny Källström, återtog ledningen. Nu skulle vi väl ända ta över, rinna ifrån, och stänga matchen? Icke sa Nicke! En viss Anthon Eriksson lyckades peta in kvittering till 2-2 i ett powerplay. Vad var det som hände? I tredje periodens sjätte minut klev Oscar Pettersson fram och stänkte in 3-2. Nu var det väl ändå fan! Men, bottenlaget Arboga hade inte gett upp. Istället forcerade de in 3-3 och matchen gick till förlängning. En förlängning som blev resultatlös. Matchen fick avgöras på straffar och efter tolv omgångar(!) lyckades Petter Mattson skicka in avgörande målet.

- Ännu en match med ungefär samma mönster som bortamatchen mot Enköping. Vi mötte ett lågt försvarande lag och hade, trots stort puckinnehav och massor med avslut, svårt att skapa riktigt bra chanser. Ett dåligt omen, kändes det som från läktarhåll.

Skövde IK - Västerås HK 4 - 3
Nu väntade bortamatch mot en svårare motståndare. Skövde. Ett lag som kunde ge besked om vår egen status, vår egen slagkraft. Efter den första perioden stod det 2-0 till hemmalaget. Efter den andra hade vi krupit lite närmre efter mål av Fredrik Johansson. En period där vi spelmässigt kom tillbaka bra och tvingade Skövde till en timeout. Inför den sista perioden kändes chanserna goda till en vändning. Tredje perioden började på sämsta tänkbara sätt då Pontus Holmberg tidigt drog på sig en utvisning och Skövde kunde göra 3-1. Någon minut senare tappade vi helt markering i defensiven och Skövde kunde enkelt åka igenom och hänga 4-1. Trots en stark forcering på slutet, med mål av Marcus Bergman och Petter Mattson var den första förlusten vid full tid ett faktum!

Klistrar in ett citat från inlägget jag skrev efter denna match:
" Marcus Bergmans genombrott fram till 3-4 är melodin mot lag som vill samla ihop sig i slottet framför egen målvakt. Nu förväntar jag mig inte att Marcus ska kunna göra mål på detta sätt i var och varannan match. Det vore förmätet att utkräva. Däremot hävdar jag med bestämdhet att fler spelare i laget måste våga gå mer "raka vägen mot mål" än vad som nu sker. Jag vill se fler aktioner av alla forwards likt den Bergman stod för"

- Efter fyra inledande segrar följde två matcher där vi tvingades till sudden/straffar samt en match där vi kammade noll. Fyra poäng istället förväntade(!) nio. Var vi inte bättre än så här? Det som jag själv reagera mot i denna match var det loja uppträdandet framför allt i period ett. Vi var inte riktigt med från start

Efter förlusten mot Skövde väntade två motståndare som bara skulle städas av. Kumla och Forshaga. Hur gick då det?

Västerås HK  -  Kumla HC 3 - 4
VIK Västerås HK  -  Forshaga IF 3 - 2 (straffar)

I båda dessa matcher såg det mesta ut som "vanligt". Stor puckinnehav för oss själva och motståndare som backade hem och nyttjade våra egna misstag. Plötsligt hade vi denna nedslående matchsvit:

Enköping - Västerås 2-3(sudden) (2 poäng)
Västerås  -  IFK Arboga  4-3 (straffar) (2 poäng)
Skövde IK - Västerås HK 4 - 3 (0 poäng)
Västerås HK  -  Kumla HC 3 - 4 (0 poäng)
VIK Västerås HK  -  Forshaga IF 3 - 2 (straffar) (2 poäng)

Först fyra raka segrar och tolv poäng. Därefter fem matcher där vi lyckades spela ihop sex(6) poäng! Sex ynka poäng? Vad är det som händer? undrade vi alla. Alla ni som trodde då att vi med detta lag skulle ta oss fram till en kvalserie räcker nu upp handen! Jag själv var tveksam, minst sagt. Jag inbillar mig att hela spelartruppen med ledare, tränare var lika tveksamma i sin tro. Vad var det som gjorde att det mesta gick så fel. Varför kunde vi inte utnyttja vårt spelövertag till att vinna mot lag som konsekvent backade hem och väntade på rätt tillfälle att spelvända mot oss? Gemensam nämnare i ovan nämnda matcher är att vi var det spelförande laget, att vi till största del dominerade ute på isen. Likt förbaskat stod vi nu där med lång näsa och massor av tappade poäng. 

Men, sedan hände något. I och med omgång tio skedde något i spelet, taktiken, i huvudet på alla spelare som vände allt. Om detta tänker jag skriva i nästa inlägg...





16 april 2018

En krönika om säsongen... #2

Vem visste då hur bra han skulle bli - sen!



Västervik - Västerås 4-1
Idag spelade grabbarna sista matchen för säsongen. Västervik borta. Ett avslut för laget samtidigt som spelare avslutade sina karriärer. En sådan är Jonas Fransson. "Frallan", kallad. En målvakt som fick vara med om mycket i vår förening. Blandade sina insatser mellan briljans och mer modesta. Fick nästan ta upp oss i SHL. Blev utfryst, utlånad, till förmån för en vitrysk målvakt som skulle göra skillnad. Fick komma tillbaka för att rädda ansiktet på föreningen. Rörigt och rörande på något sätt. Min personliga uppfattning av "Frallan" är att han var en kille med fötterna på jorden. Svävade inte iväg i med eller motgång. En skön personlighet, helt enkelt. Dessutom höll han ordning på Mathias Bromé vid bortaresor då de alltid delade rum. Klarar man av det så har man åtminstone ett starkt psyke!


Men var var jag nu i mina återblickar över den säsong som nu är till ända. I det förra inlägget presenterade jag en tillbakablick över vår försäsong. Detta i ett försök att lägga grunden till någon form av djupare förståelse över lagets prestation. Vad trodde du när försäsongen var färdigspelad. Vad var dina tankar om lagets möjligheter. Själv visste jag varken ut eller in om jag ska vara ärlig. 

Vad hade vi då för spelartrupp att luta oss emot när det nu vankades seriepremiär mot Mariestad i ABB Arena Nord?

Målvakter:
Dahlbom, Marcus
Wahlberg, Daniel

Backar:
Nilsson-Lindelöf, Alexander
Hassel, Morgan
Källström, Kenny
Werner, Joel
Nilsson, Robin
Jansson, Jimmie
Brandhammar, Anton
Alenbring, Douglas

Forwards:
Johansson, Fredrik
Skiöld, Johan
Hetta, Fredrik
Bergman, Marcus
Lehmann, Niclas
Holmberg, Pontus
Mattsson, Petter
Pettersson, Oskar
Weiskog, Kevin
Wallin, Hampus
Cederberg, Jesper
Lidström, Adam
Manne Mattisson

Vad hade vi då sett under försäsongens matcher. Vilka spelare hade klivit upp redan då och visat att de skulle leda laget? 

Backar
Förhoppningarna var stora på att Alexander Lindelöf skulle fortsätta utvecklas och bli en ledande back. Morgan Hassel kom in för att bli någon form av defensiv klippa. Säkra framför mål. Kenny Källström anslöt med rykte om sig att kunna bidra offensivt. Joel Werner plockades in från Halmstad HF men ursprungligen från Skellefteå. Robin Nilsson visste vi sedan tidigare var vi hade. Stark skridskoåkare med potential att bidra offensivt. Samma med Jimmie Jansson som var en av våra bästa backar i kvalserien säsongen innan. Anton Brandhammar, däremot, var en främmande fågel för mig. Han hade visserligen gjort 21 matcher i SHL med Färjestad men kändes verkligen som ett helt oskrivet kort. Douglas Alenbring var mer bekant. En skön kille med attityd på isen. 

Man kan summera vår backsida som en blandning av allt möjligt. Vad utfallet skulle bli var än så länge ett oskrivet blad. Träningsmatcherna hade inte gett alla svar. 

Forwards:
Fredrik Johansson som valde att skriva på nytt kontrakt och därmed bli den ledargestalt som laget behövde. Ingen behöver någonsin oroa sig när det gäller "Fredda". Något han visade under försäsong. Han körde på som vanligt. Gedigna byten. Visade vägen. Johan Skiöld kom via Norge(Manglerud) efter att tidigare levererat poäng och mål på ett förnämligt sätt i Östersund. En tänkt skyttekung, med andra ord. Här hade vi med andra ord redan två forwards med potential. 

Fredrik Hetta plockades in från Björklöven. En sejour som inte blev som det var tänkt. Säsongen innan han anslöt till oss var han utlånad till Kristianstad. När Hetta representerade IK Pantern i Ettan var han dock en notorisk målskytt. Här fanns offensiv kraft att nyttja. Marcus Bergman skrev även han på till vår stora lycka. Olycksfågeln Bergman som fick sitta vid sidan om när vi spelade ner oss i Ettan p.g.a en olycklig handskada. Inför seriestart hade jag förmånen att prata med honom och han brann verkligen av iver att få visa vad han kunde. Revansch, var ordet.

Niclas Lehman valde att inte följa med Troja när de avancerade upp till HockeyAllsvenskan. Lehman som verkligen klev fram i kvalspelet och var starkt bidragande till Trojas sportsliga framgång. Här hade vi med andra ord ännu en spelare med potential att driva vår offensiv. Pontus Holmberg ansågs nu mogen att klara av spel i A-laget. Ett oskrivet kort. Inga större meriter som junior men med stor talang. 

Petter Mattson värvades för att vi skulle kunna sätta upp "Enköpingslinan". Det enda jag visste om Petter var en historik i Ettan som pekade på att han kunde göra poäng. Men. Det var i föreningar som Hedemora och Surahammar! Han kom från Enköping där han säsongen innan bara spelade sjutton matcher p.g.a skada/or. Ett ytterst oskrivet kort, minst sagt. Men vad är då Enköpingslinan? Jo, i Enköping spelade även Oscar Pettersson och Kevin Weiskog och enligt vittnen hade dessa tre herrar en dynamisk relation ute på isen. Något man nu hoppades kunna återskapa i Gulsvart. Oscar Petterson är jag personligen bekant med sedan tid tillbaka. En spelare som fått se baksidan av svensk hockey. Lovande när han fick chansen under försäsong i Gulsvart men väldigt styvmoderligt behandlad och utlånad till - Nittorps IK! Det kan knäcka den bäste. Nittorps IK! Efter nesan med detta gjorde han tre stabila säsonger i Enköping och levererade mål och poäng på hög nivå. Kevin som säsongen 13/14 tillhörde oss men lånades ut till Vimmerby och senare även Sundsvall! Efter dessa utflykter gjorde även Kevin några fina säsonger i Enköping. Precis som Oscar levererade han mål och poäng på ett formidabelt sätt.

Hampus Wallin plockades upp från juniorleden redan förra säsongen och fick då göra tolv matcher i HockeyAllsvenskan. Denna säsong har han varvat spel i J20 med A-laget. En gänglig spelare med bra fart under rören. Typisk fjärdelinaspelare vars uppgift främst var att ta ströbyten för att avlasta andra spelare. Jesper Cederberg hade 40 matcher i HockeyAllsvenskan utan att han gjorde något större avtryck. Här såg jag en spelare, brunkare, tänkt att spela i en fjärdelina. Jobba hårt. Slitvarg. Samma sak gällde Adam Lidström. En energispelare, torped, hade man sagt för något decennium sedan när den spelartypen var på tapeten. En lightversion av Marcus Jonsson, om ni förstår hur jag tänker. En spelare som tidigare fått göra ströinhopp i A-laget. Den siste i raden av spelare som fanns tillgängliga när serien skulle starta var Manne Mattisson. Ung och talangfull spelare som vräkte in poäng i Brynäs J20. Ett helt oskrivet blad.

Målvakter:
Marcus Dahlbom och Daniel Wahlberg. Den gamle och den unge. Den långe och den korte. Skulle Dahlbom få det genombrott som han så väl förtjänade efter två säsonger i Gulsvart där han av och till setts som en ren säkerhetsrisk? Hur resonerade man från tränarhåll? Skulle man gå all-in på Dahlbom. Verkligen ge honom förtroendet, eller, skulle det bli ännu en säsong med ett dribblande av uppdraget mellan stolparna. Försäsongen hade i alla fall klart signalerat att Daniel Wahlberg inte var riktigt mogen uppgiften. Minns att Dahlbom de tidigare två säsongerna fick se sig utlånad för spel i - Arboga! Man kan ge upp en karriär för mindre...

När vi nu nalkades premiären hemma mot Mariestad hade jag fortfarande inte fått riktigt grepp om de olika spelarnas egentliga kvaliteter och förmågor. Träningsmatcher i alla ära, men, det är när poäng delas ut som det gäller.


Fortsättning följer....

Del #3 Jag försöker summera höstsäsongen...



15 april 2018

En krönika om säsongen... #1

Line up inför Troja

Västerås - Troja 2-3(straffar)
Det har nu gått några dagar sedan vi tog den poäng som behövdes för att av egen kraft kravla oss tillbaka upp i HockeyAllsvenskan. Ja, jag skriver "kravla". Anledningen till detta mitt ordval är alla de skador som kom smygande i slutfasen av säsongen och tvingade många spelare att gå ut till match både halta och lytta. Något vi nu fick vederlagt i efterhand. 

Hur ska man då summera årets säsong? 

Hur ska man börja på en krönika och försöka fånga upp allt det som hänt? Var börjar man? 

Jag väljer en träning i augusti som ingång till denna mina text. En varm augustidag och träning i Mimerhallen. En av de allra första. På plats finns bland annat Niklas Lidström och följer lagets träning. Men en annan person fångar mitt intresse. Det sitter en kille på en soffa innanför entrén till Mimerhallen. Ensam. Jag går fram och frågar varför han sitter där? Det var Jimmie Jansson. Vi pratade en stund och jag förstod att han ännu inte bestämt sig riktigt om sin framtid som hockeyspelare. Från den dagen har jag haft kontakt med Jimmie med viss regelbundenhet och ingen blev gladare än jag när han plötsligt fanns med på is. Inte kunde jag ana då att denne yngling skulle växa ut till en av lagets stora härförare inför det som stundade. En frontfigur på många sätt.

Det är alltid något speciellt att få vara med på de allra första träningarna. Ett sant nöje att få krypa in i kalla Mimerhallen varje sensommar. En härlig tradition. Man kan säga att min säsong börjar där. I Mimerhallen. I kylan. I augusti. Tillsammans med några andra eldsjälar som alltid dyker upp. Där står vi på läktaren och spekulerar. Försöker dra grundlösa slutsatser av det vi ser. Funderar över kommande säsong. Fantiserar, drömmer och fördömer...

Försäsongen var rolig, som vanligt...


170813 Arlanda Wings - Västerås 1-3
Första matchen borta mot Arlanda Wings. Där stötte jag på Enköpings tränarduo Johan Jonsson och Robert Kimby. Enligt deras egen utsago var de på plats för att scouta. Matchen var en typisk "första match för säsongen". Arlanda tog snabbt ledningen via en puck som kastades in mot mål från sarghörnet. Ett mål som genast väckte spekulationer hos oss närvarande supportar. Hur stod vi rustade på målvaktssidan? Skulle Dahlbom växa ut denna säsong. Eller skulle Daniel Wahlberg matchas hårt? Efter viss möda lyckades vi vinna denna första match och en del frågetecken hade gjort sig synliga. Ett frågetecken var en liten back vid namn Joel Werner. Var hade vår sportchef hittat honom. Men framför allt. Varför? Sällsynt vilsen på isen och åkte mest åt fel håll, var intrycket. Något som sannerligen skulle förändras över tid...


170816 Västerås - Vita Hästen 1-3
Ny träningsmatch. Denna gång hemma i ABB Arena. Vita Hästen kom på besök. En förstaperiod där jag överraskas av att vi hänger med. Vi hänger med riktigt bra. Men så kommer den andra perioden och Vita Hästen bestämmer sig för att börja spela. Där och då fick jag, och många med mig, kvitto på skillnaden mellan ett HockeyAllsvensk lag och ett lag som rustade sig för att sig igenom division ett. Klasskillnad, helt enkelt. En nyttig läxa för oss alla på läktaren. Spelet jämnade så småningom ut sig och i den tredje perioden hade vi faktiskt chanser att hänga något mål till. 

Fortfarande, efter endast två matcher, var det för tidigt att våga sig på någon prognos över lagets eventuella slagstyrka för det kommande spelet i Ettan. Men vi skulle få svar på det. Det vankades ett turneringsspel i Köping. Där väntade i tur och ordning Surahammar, Köping och Arboga på möjligheten att göra livet surt för oss. 


170825 - 170827 Cup i Köping. 
Inför matchen mot Surahammar gick deras tränare ut och berättade stolt att till denna säsong hade laget betydligt bättre bredd och spets i laget. Nu var det slut på harvandet i bottenskiktet. Man siktade högre, helt enkelt. Vi städade av Surahammar med visst besvär, 2-1, körde över Köping med 12-1(!) och avslutade med att platta till Arboga, 5-1. En rätt tydlig markering mot våra länskonkurrenter. Angående Surahammar blev naturligtvis allt som vanligt. Mer överraskande att Arboga tvingades till kvalspel för att hålla sig kvar. Köping var det lag som gick bäst då de via fortsättningsserien tog sig till ett playoff. Där tog det dock stopp mot Kalix, om jag inte minns fel. 


Det var en ganska god känsla efter cupspelet i Köping. En första test, och vi hade klarat den med bravur. Några spelare hade nu börjat kliva fram. Visat upp sig. Den spännande Enköpingslinan med O Pettersson, P Mattson och K Weiskog lovade mer. Såg samspelta ut. Målvaktsspelet kändes stabilt.


170830 Almtuna - Västerås 4-6
Match i Uppsala mot Almtuna. Vet inte om detta var Almtunas första match men de var inte alls redo när pucken släpptes. Om jag inte minns fel gick vi upp till en 3-1 ledning innan hemmalaget vaknade till och vände matchen till egen fördel. En match som indikerade att vi kanske hade tillräcklig med spets offensivt.


170901 - 170903 Cupspel
Nu stod tuffare motstånd på tur. I tur och ordning skulle vi spela mot Kristianstad, Västervik samt Kallinge/Ronneby. Två tänkte topplag i Ettan samt ett lag, Västervik, från HockeyAllsvenskan. det blev torsk mot Kristianstad med 0-2 men det man mindes mest var den brutala tackling Fredrik Hetta utsattes för. Även Västervik blev för svåra. Vi hade ledning med 1-0 en bit in i andra perioden när vårt försvar plötsligt rämnade, kollapsade. Västervik kunde göra tre snabba mål och så var den matchen förlorad. Dock repade vi snabbt nytt mod och körde över Kallinge/Ronneby ordentligt. Åtminstone så länge vi orkade. Vid ställningen 4-0 slog vi av på takten(!) och tillät våra motståndare att göra två tröstmål.

Efter första cupspelet, i Köping, förstod jag att vi matchade våra länskonkurrenter mer än väl. Våra möten mot tänkta topplagen Kristianstad och Kallinge/Ronneby indikerade detta än mer. Det började kännas riktigt bra. Det kändes som vi skulle räcka till. Att vi skulle kunna göra en anständig höstsäsong och knipa en plats till vårens Alletta. Vi supportar hade fått lite svar. 


170906 Västerås - Hammarby 3-0
Sista träningsmatchen inför seriespelet. En medioker historia. Ett Hammarby som var riktigt uselt. Så usla att det smittade av sig på våra egna försök att spela ishockey. Men nu var vi i alla fall redo för att starta seriespelet. 


Fortsättning följer...

Del #
- Jag tittar på spelartruppen vi inledde seriespelet med...


11 april 2018

1988 – VIK vinner kvalserien och går upp till Elitserien


Vilken kille!

Västerås - Huddinge 6-0
Ja, det har gått trettio år sedan vi tog steget upp(Elitserien) efter en makalöst väl genomförd kvalserie. Nu står vi på tröskeln till en sportslig bedrift som inte står långt efter. Vi är väldigt nära ett avancemang till HockeyAllsvenskan. 

Ha i minnet att vi för knappt två år sedan stod på ruinens brant, en hotande konkurs som blev en rekonstruktion, en efterföljande degradering till Ettan och en förening som fick börja om, helt. 

Allt började med vår säsong där dörren stod öppen till SHL. Vi skulle bara vinna några matcher mot Karlskrona. Eller mot Rögle. Det var klappat och klart. Ja, ni vet hur det gick. Efter den motgången följde en säsong där vi för första gången på länge missade topp åtta i HockeyAllsvenskan. Med tränarbyten. Säsongen efter blev en mardröm som slutade med uttåg genom förlust i sista omgången borta mot Björklöven. Säsongen, föreningen skulle räddas genom ett bra kvalseriespel. Det gick inte alls. Laget underpresterade, tränar hoppade av, och vi gled rakt ned i avgrunden.

Med allt detta i åtanke, den skit vi dragits med de senaste två-tre åren, både sportsligt men även inom ledarskapet i föreningen, är det närmast osannolikt att vi redan under vår första säsong i Ettan har rest oss, sakta men säkert, och nu står med ena benet i HockeyAllsvenskan.

Jag säger det igen. Det är makalöst! 

Det finns exempel på andra föreningar som degraderats där sönderfallet, motgångarna, fortsatt på ett betydligt brutalare sätt. Minns ni Nyköping? Kanske inte. Men, efter deras degradering till Ettan fanns det ingen hejd på raset. Rakt ned genom seriesystemet och sedan konkurs! Någon som minns Borås? Ett lag som dansade i HockeyAllsvenskan fem säsonger innan de åkte ur. Och det räckte inte med det! De fortsatte raset. De var ända ned i division tre och vände innan de nu återfinns i division två. Med andra ord. Det kan gå fort utför...

Ha gärna ovan skrivna i minnet när du nu ser till vilken säsong vi har gjort fram till idag. Vilken säsong föreningen gjort. Vilken säsong supportrar gjort. 

Dagens insats mot Huddinge var något alldeles utöver det förväntade. Vi luttrade Västeråsare som gärna ömkar oss kollektivt över att följa ett lag som alltid är "sämst när det gäller". "Förlorarmentaliteten sitter i väggarna". Ett mantra som upprepats, med viss rätt, säsong efter säsong.

Men, dagens upplaga av Gulsvart har gång efter gång överbevisat oss. Styrka är inte alltid att vinna varje match - styrka kan vara att vinna de matcher som måste vinnas. Det senare tycker jag årets upplaga visat prov på. Där vi supportrar tvivlat har laget gått ut rakryggat och gjort sitt jobb. Talat om för oss tvivlare att inget är omöjligt. 

Att i en avgörande match, som idag, kliva ut och ta över matchen så fullständigt för att sedan aldrig släppa taget, det är fan i mig klass. Rakt igenom. Att stänka in sex puckar samtidigt som man håller tätt bakåt när en bra målskillnad kan bli avgörande, är grymt bra. Att göra allt detta inför en månghövdad publik som törstar efter poäng, seger och avancemang, är stort!

Spelare, ledare, supportar har hört av sig till mig under kvällen och gratulerat till vårt avancemang. Jag vägrar. Jag vägrar acceptera ett avancemang fram till dess att vi verkligen har klarat ett avancemang. Kan däremot hålla med om att det ser rätt gynnsamt ut just nu!

I allt övrigt tycker jag vår sportchef, Patrik Zetterberg, fått alldeles för lite cred över det sätt han byggt vårt lag under denna säsong. 

Ses på torsdag.



8 april 2018

Sjätte raka ....

På väg till Borlänge...



Borlänge - Västerås 2-5
Efterlängtad bortamatch i Borlänge. Enorm uppslutning av supportrar. Ja, man kan tala om en invasion, faktiskt. Redan på bussen till Borlänge rådde hög och god stämning. Några påstod sig vara nervösa inför match, andra inte. Hur man ställde sig i denna fråga berodde till viss del på hur mycket alkohol som konsumerats. Min subjektiva intryck var att alkoholen inverkade menligt på supportas tro till det positiva.  

Väl framme var det bara att kliva rakt in i arenan. Den obligatoriska muddringen uteblev helt. Trevliga väktare gjorde inga som helst försök till att misskreditera oss tillresta supportrar. Som det ska vara, helt enkelt. Upptäckte dessutom att en av inkallade väktarna till denna match var ingen mindre än Viktor Mårtensson. Ett kärt återseende. Han berättade att senast vi var på besök i hallen hade det tydligen blivit lite stökigt. Ett fåtal pappskallar bland tillresta supportrar hade tydligen lackat ur och börjat härja runt.
Nåja, nog detta här och nu. Istället lite tankar om själva matchen. Enligt mitt sätt att se på saken var det aldrig någon fara på taket. Borlänge kändes redan från start som en liten munsbit. Visst, de försökte skapa lite tryck mot vår kasse man vi hade inga större problem att stå emot. Det var endast vid ett fåtal tillfällen som Borlänge orkade sätta riktig press mot oss. Jag tycker att vi kontrollerade matchen från start till mål trots att Borlänge kom ifatt till 2-2 i slutet av andra perioden.

Det som var utmärkande för matchen var framför allt hur ofta vi lyckades vända bort Borlänge i egen zon och skapa lägen 2 mot 1. Precis som Paananen sa i en intervju efter matchen. Redan i den första perioden hade 4-5 lägen där vi kom två mot en. Två gånger i samma boxplay! Vid det senare tillfället lyckades vi även göra ledningsmålet. Att det bara stod 0-1 på matchtavlan var ren bonus för Borlänge. Visserligen hade de ett avslut som tydligen gick stolpe stolpe och ut men det avslutet föregicks av att Jimmie Jansson åkte på en tripping som domaren blundade för. Rättvisa skipades, med andra ord.

I den andra perioden styrde och ställde vi efter behag fram powerbreak. Fram till dess hade Borlänge knappt varit vår zon. Då lyckades de naturligtvis pillra kvitteringen på en retur efter skott in i röran framför vårt mål. Kändes inte så himla rättvist. Men vad gjorde det då firma Bergman-Skiöld-Strömberg genast återställde ordning. Det tog knappt 17 sekunder så var vi i ledning igen. Conny Strömberg höll sig framme på en retur. Gött!

Borlänge hade fortsatt oerhört svårt att skapa tryck. Nedlägg och jaga puck mot våra backar var melodin för dagen. I de sista skälvande sekunderna av andra perioden var våra backar inte riktigt på tå och Borlänge kunde vinna ett nedlägg som slutade med kvittering till 2-2. Borlänge vann därmed den andra perioden med 2-1 trots att det var vi som skapade offensivt tryck och chanser! Så kan det gå.

Den tredje perioden blev en ren defilering från vår sida. Återigen höll sig firma Bergman-Skiöld-Strömberg framme. Återigen var det Conny som höll sig framme på en retur. Återigen var vi i förarsätet. Borlänge protesterade mot målet, okänt varför, men det hjälpte föga. Som jag såg var målet regelrätt på alla sätt och vis! När sedan Johan Skiöld, denna gång utan Bergman och Strömberg vid sin sida, smaskade in 4-2 via ribbkrysset, var matchen vunnen. Att sedan Marcus Bergman fick stänga butiken definitivt med sitt mål till 5-2 var en perfekt avrundning av matchen! 


Det som är anmärkningsvärt
21. Hetta, Fredrik 0+0
22. Lehmann, Niclas 0+0
12. Johansson, Fredrik 0+0
24. Strömberg, Conny 2+0
40. Skiöld, Johan 2+2
25. Bergman, Marcus 1+2

14. Johansson, Jesper 0+1
29. Cederberg, Jesper 0+0
20. Pettersson, Oskar 0+1

53. Eriksson, Anthon 0+0
27. Mattsson, Petter 0+0
11. Weiskog, Kevin 0+0

7. Hassel, Morgan 0+1
10. Jansson, Jimmie 0+1
6. Nilsson, Robin 0+1

Vår formation med Skiöld, Bergman, Conny levererade verkligen denna match. Tycker vi just nu har fyra riktigt starka kedjor. Ser mer välbalanserat ut än på länge. Alla kedjor har potential att göra poäng. Kedjan med Anthon, Kevin och Mattson. Två tunga pojkar kompletterade av spelskicklige Mattson. Vi är plötsligt inte beroende av att vår förstaformation ständigt levererar. Det är fint det. Vi har helt enkelt fyra kedjor som kan pumpa på och hota offensivt.

Vad finns mer att säga om matchen? Tja, vi vann läktarkampen. Fantastiskt roligt med så många Västeråsare på plats.

Ser man förbi den fenomenala produktionen av poäng och mål från Bergman-Skiöld-Strömberg så finns det andra spelare att lyfta fram. En sådan är Oscar Pettersson. Efter sin återkomst från skada anser jag att han lyft sitt spel en nivå. Gör så många saker rätt på isen. Gör ju även ett och annat mål. Det är precis det som behövs om vi ska gå hela vägen denna säsong. Att spelare som Oscar Pettersson börjar spela på en högre nivå än tidigare. Riktigt roligt att se för mig som följt denne yngling allt sedan han tog sina första skär i A-laget!

Dahlbom behöver vi inte prata om. Han är rätt stabil!

Ha det gott, så länge!