2 oktober 2016

Vi radar upp förluster...

För en kort stund var vi i förarsätet....


Västervik - Västerås 5-3
Bortamatchen mot nykomlingen skulle naturligtvis bli en tuff uppgift. I ärlighetens namn skulle nog lag från division ett ge oss fullt jobb just nu. Men, en sak i taget. Inledningen av matchen var ju superb. Två powerplay, två mål, och ledning! Minns inte senast när vi ledde en match med 2-0. Där och då inbillade jag mig att framgången målmässigt i powerplay skulle skingra lite av den ångest och ängslighet som omgett laget i inledningen av årets seriespel. Men, se det blev inte så. 

Återigen hamnade vi lite på hälarna i många moment på isen och Västervik kunde relativt enkelt både reducera och kvittera innan perioden var över. Att vi raskt drog på oss tre utvisningar bidrog naturligtvis till att Västervik fick komma in i matchen så pass enkelt.

Men i alla fall. Vi var med i matchen efter första perioden och hopp fanns om att vi skulle kunna skruva upp vårt spel ett snäpp och verkligen hota Västervik. Det gick så där. Bara några minuter in i andra perioden bjöd egen back på friläge för Västervik som tackade, tog emot, och hängde in 3-2 skoningslöst. Att Henrik Lundberg kommit in i kassen för att "väcka laget" fick därmed närmast motsatt effekt.

Den andra perioden blev tyvärr, till stora delar, en upprepning av hur spelet sett ut i tidigare matcher. Vi höll spelet uppe i fem mot fem men hade rysligt svårt att komma till riktigt bra avslut. Västervik, å andra sidan, utnyttjade de lägen som bjöds närmast brutalt. Trots en ganska jämn andraperiod lyckades Västervik trycka in tre kassar bakom Henrik Lundberg och matchen var självklart körd.

I den tredje perioden stod Niklas Lihagen för en charmant insats då han på eget bevåg kryssade mellan Västervikspelare och avslutningsvis lurade Jonas Fransson. Reducering och ett litet litet hopp tändes. Kunde laget vakna till nu? Visa desperation? Kasta puckar mot mål och bara kötta? 

Under den senare delen av tredje perioden fick vi själva chansen att spela powerplay. En bra chans att krypa lite närmare i målprotokollet. Få Västervik lite skärrade. Det gick inte alls, tyvärr. Är inte ens säker på att vi lyckades få avslut i powerplay!

I slutet av matchen drabbades Västervik av ny utvisning och vi chansade på spel sex mot fyra. Det gick inte heller direkt lysande. Sanningen är att vi inte ens kom in i zon för att ställa upp ett powerplayspel trots två man mer på isen!

Det som syntes så oerhört tydligt efter att Västervik satt sitt ledningsmål till 3-2 var hur många av våra spelare helt tycktes tappa tron på sitt eget kunnande samt lagets möjlighet att komma tillbaka in i matchen. Istället för desperation i varje skär lyste än en gång ängsligheten igenom. 

Hade man möjligtvis ett snack inför andra perioden att man skulle täta till bakåt, säkra defensiven, och att denna stallorder fick offensiven att fallera helt och hållet? Tja, inte vet jag. Jag bara spekulerar. Men stundtals upplever jag att vi står så still ute på isen. Speciellt i den egna zonen. Det är möjligt att det är en defensiv taktik som kan fira triumfer, men, när man ska ställa om från försvar till anfall finns det sällan fart. Det går lite långsamt. Allting. 

Min enkla tes är att spelar man med rörelse, med fart, i defensiven så kan man ta med sig denna rörlighet, fart, när spelet ska vändas från försvar till anfall. Att se egna forwards båga ned bakom eget mål för att starta anfall känns väldigt mycket 90-tal. Det ser jag som ett tecken på våra backars oförmåga att själva hitta vägar ur egen zon. Dessutom är det en jädrans lång åksträcka för en forward. När han väl kommer ned i djupt i anfallszon har han redan.bränt det mesta av sitt offensiva krut. 

Jag kanske ser fel, sett fel, man upplever att våra motståndare har förmågan att hitta sina forwards på ett annat sätt. I de allra flesta fall får de ta emot en passning i mittzon och därifrån avancera med hög fart mot våra backar. En jäkla skillnad, om ni frågar mig.

Nu är det som det är. Vi fortsätter att förlora. Nu tolv raka matcher om jag inkluderar försäsongen. Klart som korvspad att denna förlustrad tynger alla inblandade. Inget man skojar bort, om man säger så. Det enda sättet att komma ur denna förbannelse är att vinna. Spelar ingen roll hur bra laget genomför matcher framöver om de inte lyckas få med sig tre poäng. Det är dags att sluta med hedervärda förluster där vi lyckats bra i enskilda moment ute på isen.

Att klanka ned på våra målvakter som om de skulle vara värdelösa är att blunda för några sanningar. En sanning är att våra målvakter får inte alls det understöd man kan begära. Bjuder vi våra motståndare chanser genom eget schabbel med puck och klubba kan vi inte klandra våra målvakter för att inte de spelar på topp. De är en del av laget och påverkas självklart i sitt spel av hur laget i övrigt presterar.


Nog om detta. 





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar