Kvalspöket

Folket tycker..

Västerås - Västervik 4-1

Efter matchen hemma mot Västervik var man inte speciellt mycket uppåt. Mungiporna hängde under hakan. Känslan rena öknen. Tankarna i moll. Nedstämdheten så påtaglig att den gick att skära med kniv, paketera, och skicka med Postnord till Yttre Hybriderna, ungefär. Kort sagt var det en formidabel humörsänkare, matchen. 

Västervik är ett käckt nytt lag i serien som inte vet bättre. De spelar i många stycken en effektiv ishockey. Det får man ge dem. Men i sanning är inte Västervik ett lag som ska kunna få oss själva att framstå som gårdagens kvarglömda sopor. Lite så blev det tyvärr. Stundtals var vi rätt sopiga ute på isovalen. 

Lagidrott är i många stycken en märklig gren. Ett gäng utövare som har som målsättning att springa, eller, åka, åt samma håll. När så sker så blir det mesta bra. När det däremot åks åt olika håll, samtidigt, så blir det sällan så bra. 

Det är lite så jag uppfattar vårt spel understundom denna säsong. Framför allt nu senast. Det är som att spelarna inte riktigt vet vilket håll de ska åka. Eller när. Och framför allt, varför! En ängslighet, en tvekan, en osäkerhet, som lägger sordin över alla försök till konstruktivt spel. 

Det är en spelare i taget som agerar. Övriga avvaktar. Väntar. Funderar lite över vad som nu ska ske? Hört talas om synergieffekter? Tänkte väl det. En synergieffekt innebär att en spelares goda egenskaper skapar förutsättningar för annan spelare att bli bra. Med synergieffekter kan man få tre spelare att bli bättre än vad de är egentligen. Tillsammans blir de bättre då deras respektive styrkor förstärker varandras. Om ni förstår mitt svammel. Lite som att fyra myror är fler än tre elefanter.

Vad jag vill komma fram till är att just nu råder motsatt förhållande. Total avsaknad av synergieffekt. Snarare tvärtom. Flera spelare i dåligt slag, dålig form, gör sina medspelare sämre. Översatt till vanligt svenska fattas det helt enkelt en jävel i laget som visar vägen. Som tar tag i saken. Som genom sitt agerande väcker upp övriga.

I matchen mot Västervik såg jag några spelare som genom sitt agerande på isen försökte väcka liv i sina lagkompisar. Den ene var Linus Svedlund, den andre Mikael Fryklund. Till viss del även Eddie Davidsson. Svedlund försökte genom att åka skridskor, Frycklund försökte genom lite fysiskt spel, och även Eddie passade på att smälla på i några närkamper. Det var bra men inte tillräckligt. Tre spelare som visar attityd räcker inte långt i en sextio minuter lång ishockeymatch. Christopher Fish gjorde vad han ska göra. Vispade in en puck i nät. Dahlbom kämpade tappert längst bak men fick inte rätt understöd. 

Hur kan det bli på detta sättet? Hur kan så många duktiga ishockeyspelare se så fromma och handlingsförlamade ut, samtidigt? Naturligtvis försöker varje spelare, i varje byte, göra sitt bästa. Det förutsätter jag. 

Någon gång i säsongens gryningstimmar hörde en initierad person av sig till mig och kommenterade vårt val av tränare. Denne person, som är väl insatt i svensk ishockey på hög nivå, hävdade att vi skulle förvänta oss ett väldigt försiktigt och defensivt spel. Närmast ett fegspel. Ett spel där försvar är bästa - försvar! Där fokus på att försvara skulle ta udden av en tänkt offensiv. Ett spel med stor avsaknad av fart och istället fokus på styrspel. Att hålla sin yta. Att backa av, avvakta, vänta ut. 

Jag måste nu ge denna person rätt på alla sätt och vis. Precis så har vårt spel varit från försäsong fram till senaste matchen. Vi har definitivt blivit bättre på att försvara oss över de omgångar som spelats, men, vi har fasligt svårt att göra mål. Ska vi behöva vänta nitton omgångar till innan offensiven kommer igång, månne? 

Med den hedervärde Joakim Fagervall hade vi ungefär samma sätt att spela. En ramstark defensiv. Vi spelade snålt. Vi bjöd inte motståndare många chanser. Skillnaden då, mot nu, är att vi faktiskt kunde anfalla när det behövdes! Vår defensiv tog inte helt udden av offensiven. Kanske hade vi bättre spets i vår offensiv på den tiden? Vad vet jag? 

Nåja, även i ett totalt mörker går att finna en strimma av ljus. Vi har trots allt plockat poäng i årets seriespel. Vi har gjort tre fyra insatser som varit fullt godkända spelmässigt. Vi har visat då och då att laget har kapacitet att vinna mot vem det än må vara. Vi har i en handfull matcher gnetat oss till poäng genom en stark defensiv. Vi har med andra ord visat vid flera tillfällen att det går. Bara man ger sig fan på det.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram det som oroar mig, och många med mig, allra mest. Vi har nu spelat nitton omgångar av serien samt ett antal försäsongsmatcher. Defensiven har blivit bättre, Det har jag redan nämnt. Däremot är det märkvärdigt att vi från läktarhåll inte ser att spelet, lagets eget spel, utvecklats nämnvärt. I det perspektivet anser jag att vi står kvar på ruta ett. Och det är ju inte bra. Inte bra alls. Jag lägger där skulden på vårt tränarpar. De har inte lyckats sälja in ett koncept som fungerar. Så enkelt är det. Tillbaka till ritbordet blir det som får gälla. Gör om gör rätt. Plocka fram en spelmodell som bättre tillvaratar de förmågor och egenskaper som finns hos spelarna. Om så sker kommer vi kunna vinka kvalspöket adjö med ett hånfullt leende.

Nu kör vi över Pantern!