Conny Strömberg - powerplay - gamäng, profil, publik.

Conny Strömberg

Ja, jag har har skrivit mycket över tid om denne lirare på denna blogg. Oavsett vilket lag han representerat har det alltid varit spännande, roligt, fascinerande att följa hans karriär. Conny är på många sätt alldeles unik som idrottsman. En kille som valt sina egna vägar, oftast. Han tycks även haft fantastiskt roligt. 

Det finns de som påstår att med Conny kvar i laget säsongernas säsong så skulle vi idag ha spelat i SHL. Jag är nog böjd att hålla med. Ni minns väl att Conny plötsligt fick lämna truppen efter någon form av schism med dåvarande tränare. Trettioen matcher hann spelas innan flyttlasset gick till - AIK! Efter sin tid hos oss har Conny nu hunnit avverka ännu fem(5) nya klubbadresser. Närmast osannolikt. Överallt har han haft samma roll. Styra powerplay. 

Det som överraskande mest när Conny spelade med oss var hans spel över hela isen. Visst, backchecking har aldrig varit hans starkaste kort, men, i det stora hela gjorde han anständiga insatser i spelet fem mot fem. Lägg till, en eller ett par, underbara mackor till lagkompisar i varje match så har man Conny i ett nötskal.

Från Twitter:

Vad som slutligen fick honom att lämna oss är till stor del höljt i dunkel. Rykten säger att Conny blev lack på dåvarande tränaren Martin Filander. Han ansåg att Filander in skulle lägga sig i hur man spelade powerplay, typ. Då Filander var ny som huvudtränare för seniorlag, dessutom ung och oerfaren, ansåg säkerligen Conny att han visste bättre. Nåja, vi får vänta tills Conny skriver en ny självbiografi innan vi får sanningen framdukad.

Men, varför skriver jag då om Conny? Det är väl alldeles självklart. Vårt lag skulle må alldeles förträffligt, på flera sätt, att få in en dignitet som Conny i truppen: 

- För det första skulle vi få en rutinerad spelare vars oerhörda kompetens i ämnet powerplay direkt bidrar till höjning av vår spetskompetens i denna spelform. 

- För det andra skulle Connys kompetens bidra till att utveckla alla spelare i den spelformen. 

- För det tredje är jag övertygad om att med en "Conny" i laget lockar vi runt 500 personer extra till våra hemmamatcher! 

- För det fjärde skulle Kevin Johansson på VLT-sport drägla av förtjusning inför möjligheten att intervjua en sur, arg, vresig, glad, Conny Strömberg. Chansen till säljande rubriker i VLT väldigt stor, helt enkelt. 

- För det femte tror jag inte Conny är speciellt dyr. Han vill lira hockey. Bjud på boende och kanelbullar så är saken biff!

VSK Fotboll lever högt, medialt, på ett ha en Johan Mjällby. VIK Hockey skulle nå samma mediala nivå med en Conny Strömberg i laget. Sanna mina ord..

Vad tycker du?

Vem har varit bäst, sämst, argast och så vidare..

Lade ut en lite fråga på Twitter i går kväll. "Vem har varit bäst i laget fram till nu. Forward, back" Fick snabbt några svar. Namn som dök upp på forwardssidan var inte oväntat Fredrik Johanson. Som bäste back lite mer delat. Både Källström och Jansson lyftes fram. Bland annat. Men vad ska man uppfylla för kriterier för att vara "bäst" i sin kategori? Jag kastar mig därför in i statistikens värld för att få lite vägledning och underlag.

Forwards:

Källa: Swehockey

Ska vi bara se till producerade poäng är Fredrik Johansson vår bäste forward så här långt. Men det är jämt i poängtoppen. 

Det som är lite anmärkningsvärt är att Marcus Bergman och Kevin Weiskog inte producerat mer poäng. De har trots allt väldigt mycket speltid och skapar många chanser. Här finns mer att hämta. Sanna mina ord.

Personligen tycker jag det är extra roligt att Oskar Pettersson ligger högt upp trots att han sannolikt är den som missat flest öppna målchanser fram till nu! Även här finns mer att hämta när avsluten börjar hitta nät mer frekvent.

Petter Mattsons poängsnitt är helt okey. 6 poäng på 7 matcher. Tycker dock han har lite mer att bevisa i det offensiva spelet. Har höga förväntningar då han i alla tidigare klubbar producerat på hög nivå.

-------------------------

Backar:

Vi visste innan att både Robin Nilsson och Kenny Källström skulle bidra offensivt. Vi hade även stora förhoppningar på att Alexander Lindelöf skulle blomma ut ordentligt. Summerar man säsongen fram till nu kan man säga att det blivit ungefär som förväntat. Tre backar som alla bidrar i det offensiva spelet, men, som har olika förmågor i det defensiva spelet. 

Jimmie Jansson kom in lite senare i truppen, behövde lite tid att komma in i spelet, men har för var match som gått bidragit allt mer. 

För att bestämma vilken back som varit bäst behöver jag titta lite på det defensiva spelet. En backs första/största uppgift är faktiskt att göra ett bra arbete i egen zon.

Låt oss därför titta på +/- 
Robin Nilsson: +5
Kenny Källström: -2
Alexander Lindelöf: +4
Jimmie Jansson: +9

Adderar man deras poängskörd till +/- ser man följande

Robin Nilsson: +5 +9 =14
Kenny Källström: -2 +8 = 6
Alexander Lindelöf: +4 +8 =12
Jimmie Jansson: +9 +5 = 14

Vinnare blir, hm...

Robin Nilsson och Jimmie Jansson är rent statistisk våra två bästa backar fram till nu. Jag skulle nog vilja påstå att det stämmer sett till hur de agerar på isen. Hela isen. Mångas favorit Alexander Lindelöf måste skärpa till spelet ett snäpp i egen zon innan han kan göra anspråk på titeln som bäste back! 

När det gäller forwards faller jag till föga och lyfter fram Fredrik Johansson som vår bäste forward. Inte bara för de poäng han producerat utan även för de gedigna arbetsinsatser han levererar i byte efter byte, match efter match. Som bubblare vill jag lyfta fram Kevin Weiskog som varit bättre än det jag förväntade mig. Detta trots att han inte alls producerat poäng i någon större utsträckning.

Så får det bli för denna gång. Men Marcus Bergman då, kanske någon undrar. Han som jobbar och kör i varje match?! Ja, jag vet. Vem kan inte gilla Bergman? Tänker dock hålla honom lite kort än så länge. Han får banne mig börja trycka in lite fler puckar i nät innan denna blogg faller till föga. Så är det, bara.

Får återkomma med vem som varit "sämst" samt "argast"...

Ha det gott alla Gulsvarta!

Stabil insats mot Lindlöven!

Källa:Swehockey

Västerås - Lindlöven 5-1

På grund av föräldramöte kom jag till ABB Arena först till den andra periodens inledning. Då hade Lindlöven varit ofina nog att reducera till 1-2 via ett powerplay. Utöver det vill jag inte påstå att våra spelare, för dagen iklätt svart, imponerade spelmässigt denna andraperiod. Inte mycket som stämde i det offensiva spelet. Istället var det Lindlöven som ständigt var på besök i vår egen zon. Dock utan att skapa allt för många riktigt heta avslut. Undantaget ett ribbskott i powerplay(!) samt en rörig situation i slutminuterna där pucken räddades närmast mirakulöst för att  gå i mål av Dahlboms utsträckta klubba. Svettigt värre för ett ögonblick. 

Men som sagt. Vårt offensiva spel i andra perioden bar inte mycket frukt. I slutet av perioden, sista sekunderna, fick vi chansen till spelvändning och två mot ett. En chans som försvann på grund av aningen slarvigt passningsspel.

Det som gladde, trots allt, i den andra perioden var att se hur laget kunde kriga, grisa, för att förhindra mål i baken. Ett "grisande" som tröttade ut våra motståndare i flera lägen. Lite som när Mariestad mötte oss i ABB Arean i första omgången. De lyckades bromsa vårt spel länge och väl genom ett "grisande" över hela isen. Det är alldeles utmärkt att spelarna lär sig även detta. När det behövs, då går man in och jobbar stenhårt, köttar, grisar, för att hålla motståndaren kort. Att kunna växla mellan kreativt till destruktivt spel kan vara nyckeln till framgång fram på vårkanten. Ösa på framåt när det behövs men även kunna ställa om för att försvara en ledning. Grisa. 

En annan sak som värmde mitt Gulsvarta hjärta var målvaktsspelet. Dahlbom visade sina belackare att han visst kan stänga igen när det behövs. Två stabila insatser nu. Grums borta tidigare. Härligt! Å andra sidan, en målvakt blir genast bättre med rejält understöd av övriga spelare. En gammal sanning!

Nu speglade inte slutresultatet skeendet på isen. Vi var inte fyra mål bättre än Lindesberg. Desto roligare att vi lyckades både hålla undan och dra ifrån under slutskedet av matchen. Den tredje perioden genomfördes enligt mitt förmenande på ett alldeles excellent sätt. Bra balans i spelet. Ingen gick bort sig. Man jagade inte i onödan. Bra täckning bakåt, hela tiden. Gick till attack när chanser bjöds. Snyggt, helt enkelt. Ett tydligt tecken på att spelet börjat mogna. Spelarna känner sig aningen mer bekväma även när motståndaren går all in för reducering och/eller kvittering.

Vad jag förstått av de som såg alla tre perioder var även den första perioden klart godkänd spelmässig. Kan vi dessutom undvika att falla igenom, spelmässigt, som i gårdagens period två så finns det all anledning att se ljust på fortsättningen. 

På tal om summering. Vi har nu gått runt ett varv i denna höstserie. Våra insatser har varit, blandade. Endast några fåtal matcher har laget visat upp sin fulla potential. Trots detta ligger vi med i toppen av serien. Det är inte fy skam. Lite tråkigt att de största dipparna kommit på hemmaplan inför den trogna hemmapubliken. Kumla, Arboga, Forshaga. Det var riktig smolk i bägaren. Det lockar inte besökare tillbaka, eller, genererar ny besökare. Tråkigt men sant.

Utifrån ovan nämnda får vi nog ändå vara väldigt nöjda med det publiksnitt(2326) som hittills uppnåtts. Själv hade jag trott på mellan 1800-2000. Ja, jag vet. Detta är betalande. Inte besökare på plats. Men sedan en tid tillbaka registreras "besökare" på samma sätt i alla arenor vad jag förstår.

Vårt publiksnitt i Hockeyettan är bättre än vad lag som BIK Karlskoga, Oskarshamn, Troja, Almtuna, Västervik och Pantern uppnår i HockeyAllsvenskan! Inte alls så tokigt. Pantern har för övrig ganska precis samma publiksnitt som - Surahammar!

Bra att det blir ett längre uppehåll nu. Perfekt med två fina segrar i bagaget. Nu kan truppen andas lite lugnare och ta sig an fortsättning med högburet huvud..

Tack för detta..

Källa: Swehockey

Seger mot Grums men det grumsas bland supportrar..

Grums - Västerås 1-6

Såg matchen mot Grums från mitten av den andra perioden. Tyckte mig se en helt annan stabilitet i spelet från Gulsvart. Känslan var att spelarna bättre värderade de olika lägen och situationer som uppstod på isen.

Efter att tappat poäng, och spel,  i flera omgångar i rad var det extra skönt att laget lyckades hålla ihop sitt eget spel i tre perioder. Som jag såg det bjöd vi inte Grums på en enda spelvändning. De fick allt som oftast anfalla mot ett samlat försvar. Smaka lite på sin egen medicin, typ. Nu försökte iofs Grums spela en offensiv ishockey, vilket de ska berömmas för, och det gav oss själva lite mer is att agera på. 

Balansen mellan att sätta press eller falla tillbaka fungerade överlag bra den tid jag såg matchen. Vi tappade inte tre forwards bakom förlängda blå, som hänt i tidigare matcher. Backar fick bra understöd av hemjobbande forwards. 

När vi dessutom lyckades göra mål på lägen som dök upp, ja då blev det plötsligt så mycket enklare att hålla sig till gameplan. Ingen behövde känna den senaste tidens frustrationen av att det mesta studsade emot. Kort sagt så kunde alla i laget spela med viss avslappning istället för massor av anspänning. En väldig skillnad.

Med lite flyt kunde vi hängt ett par kassar till i den tredje perioden, chanser saknades inte, men det viktigaste var att vi inte släppte till fler mål bakåt. Ett trendbrott. Bra för det mentala. Vi visade oss själva att vi kunde "stänga" matchen. Bra, bra.

Läser man på forum/sociala medier efter denna match finns det självklart de som inte låter sig imponeras av en bortaseger mot Grums. Låt mig då visa detta:

Enköpings -  Grums IK  1 - 2

Skövde  -  Grums IK  2 - 1

Lindlöven  -  Grums IK 5 - 4 (straffar)

Mariestad   -  Grums IK 3 - 2

Grums har spelat jämt med tre topplag. Vi städade av dem och vann med 6-1! Visst, de är ett bottenlag i mångas ögon, men, även de kan spela hockey! Någonstans här ser jag en viss problematik. Vi supportrar kanske inte har riktigt den ödmjukhet som krävs inför uppgiften. Kanske inte våra spelare heller hade det stundtals i de matcher vi tappade poäng. Kanske spelarna blev påverkade av sin omgivning. En omgivning som hela tiden pratade om egna lagets förträfflighet och ringaktade våra motståndares eventuella kompetens! 

När jag pratat runt med supportrar till lag som spelat i AllEttan efter jul påpekar de alla samma sak. Prestationerna under hösten är ofta instabila. Det tar ett tag för de flesta lag att få ordning på sitt spel. De lag som fått behålla en stor del av sin spelartrupp brukar ånga på rätt bra. Omvänt för lag som behövt städa ordentligt i truppen. Vi tillhör definitivt gruppen lag som fått "städa" i truppen. Kanske det lag som fått bygga om mest av alla? 

Kort sagt: - Det är inte kattpiss att åka upp till Grums och städa av matchen så enkelt som Gulsvart nu gjorde!

Den stora frågan för mig är hur bra vi är, egentligen!? Vi har nog alla sett, åtminstone glimtvis, att det finns en härlig potential i denna trupp. En himla massa kunnande. Hur mycket av den potentialen har då våra tränare lyckats plocka fram? Om jag ska vara ärlig så pendlar vår prestationskurva mellan ytterligheter. Från sol till pannkaka på en periodpaus, ungefär. Utifrån detta var dagens match ett undantag som kan bli plattformen till något än bättre.

Nästa match, onsdag, ställs vi mot Lindesberg. Då får vi svaret på om laget kan ta med sig Grums-matchen ut på isen. Göra rätt saker. Göra rätt avvägningar. 

Den som lever får se...

Mot Grums och "Orvar" är med på bussen...

Orvar

Sedan matchen hemma mot Forshaga har jag funderat lite. Lyssnat. Läst. Reflekterat lite till. Skönjer ett mönster.

Föreningen har varit tydliga med följande. Fokus denna säsong ligger på att avancera till AllEttan efter jul. "- Sedan får vi se vad som händer"

Supportrar har sett höstens spel i Hockeyettan mer som en parentes. Något som bara ska passeras igenom innan allvaret börjar. "- Vi är för bra för denna serie", typ.

Spelartruppen är en blandning av ungt, nytt, gammalt och kan mest beskrivas som spretig. I truppen finns det inte speciellt många spelare som är vana med den kravbild som nu ställs. De spelar nu i ett lag som förväntas prestera på hög nivå.

- Man kan beskriva det hela som tre ben, som går lite i otakt, just nu.

Föreningens uttalade målsättning ligger fast och kommer säkerligen uppnås. Vi tar oss till AllEttan efter jul. Vad som behövs nu är att vi supportrar ansluter till denna agenda. Det är AllEttan som är det primära målet. På vägen fram ska spelartruppen utvecklas, formas, för att börja prestera på en förväntad nivå.

Erkänner att det finns viss besvikelse hos mig över våra resultat senaste omgångarna. Med tanke på det jag såg under försäsongen, det kreativa offensiva anfallsspelet, invaggades även jag i någon form av övertro(!) på lagets förmåga. Det är en sak med träningsmatcher, något helt annat med tävlingsmatcher. 

Kanske visar det sig, när vi närmar oss spel i AllEttan, att truppen behöver förändras. Då får vi ta ställning till det. Som säkert de flesta förstår finns inte stort utrymme till att värva spelare. Något som föreningen varit tydliga med. Ska det värvas måste detta ske med extremt fin känsla för det behov som finns. 

Men, återigen, det finns inte allt för många spelare i dagens trupp som är vana vid den kravbild som signaleras utifrån mot lagets prestationer. De behöver växa in i kostymen på flera sätt. I Gulsvart, en stor klubb i Hockeyettan, är det svårt att gömma sig undan. Alla ser dig, vill kommentera, berätta om dina styrkor, svagheter, samt kräva din avgång vid motgång. 

Vi supportrar kan inte, som förr, kräva av spelare på samma sätt. "De är ju bra betalda och ska fan i mig göra ett bra jobb", "De är proffs och ska tåla lite skit", är inte längre lika gångbart som argument.

Gulsvart av idag är faktiskt en förening som harvar i Sveriges tredjeliga. Någonstans där, i den vetskapen, tror jag vi alla behöver landa. Utifrån detta ska vi ställa vår kravbild, våra förväntningar. Gör vi det inbillar jag mig att vi allt mer kommer promenera i takt. Föreningen, spelarna och vi supportar. 

Jag sätter stor tillit till Orvar! Om någon ska vända vår negativa trend till något mer positivt, så är det just han, Orvar!

Ha det gott och må Grums jämnas med isen....

Öken

Västerås - Forshaga 3-2 (Straffar)

Tappad poäng hemma mot Forshaga och det liknar - öken! Tänker osökt på den eminente musikern, underhållaren, konstnären, sångaren Robert Karl-Oskar Broberg och hans trudelutt "Öken". Följande rader beskriver lite hur det ser ut får vårt älskade Gulsvart just nu:

Det e ju öken!
Fan det e öken!
Jag tänkte: det blir väl bättre runt kröken,
men det var ännu mera öken!

Så körde vi plötsligt in i nån jävla dimma,
chauffören spydde, guiden svimma.
Behövde man bajsa, då fanns det en mugg,
men ingenting fungera, man såg inte ett dugg.

Det va öken!
Fan vilken öken! Va?
Men gissa om det lukta möken,
det va öken!
[Källa]

"Råget är måttat", enligt många supportrar, för att citera Per Ledin. "Nu får spelarna lyfta på röven och börja jobba för poängen", sägs det. Passion kan ta sig många uttryck. Besvikelse, ilska, svårmod, depressioner eller i form rejäla bakfyllor. Angående bakfyllor såg jag en rejäl sådan senast i ABB Arena Nord. En Kamel-liknande bakfylla. Passar dock på vem personen var. Man vill inte gärna hänga ut @coachjimmie81 hur som helst. Man måste tänka på integriteten. 

Men nu var det detta med spelet. Spelet som plötsligt försvinner. Märkligt är det. Liknande scenarier i match efter match. "Upp som en sol och ned som en pannkaka", är en träffande beskrivning. 

Det finns tydligen en brytpunkt. En mental brytpunkt, som måste passeras. Den heter 2-0! Vi måste helt enkelt få in 3:an. Hur många matcher har vi nu gått upp till 2-0 för att sedan tappa? Det är lite spöklikt detta!

Här gäller att hitta en väg förbi denna prestationshämmande tröskel. Tydligen händer något när laget tillskansat sig en tvåmålsledning. Oklart vad. 

Till nästa match, borta mot Grums, kan det vara läge att ändra strategi. Bevisligen har det inte varit någon fördel att vara det spelförande laget. Då gör vi så här:

- Dumpa pucken, ställ upp med styrspel, backa hem, boxa ut. Låt Grums stå för fiolen. Låt Grums åka in i säcken, den parkerade bussen. Spela enkelt, sarg ut, och trötta ut Grums mentalt. Sedan slår vi till! När de tror att de har momentum, då slår vi till. Falskt spelat som vatten. Vi låtsas vara generalusla, invaggar våra motståndare i falsk säkerhet, sedan hugger vi som kobror.

Tycker personligen det låter som en fungerande strategi. Fagervall-hockey, ta mig fan!

Så, det får räcka för denna gång. 

En,två, tredimensionella spelare...

Fredrik Johansson

Ibland kommer det över mig. Som en blixt från en molnfri himmel. Jag ser klart. Jag ser sanningen. Närmast en religiös upplevelse, antar jag. Nu hände detta fenomen igen. Att jag såg ljuset. Kanske var det hundens förtjänst. Ofta blir det så. När jag är ute och går med hunden så vandrar mina tankar fritt. Kanske är det att blodet pulserar lite extra på grund av promenaden, att hjärnan syresätts lite extra, som får mig att se så klart. Så klokt. Så insiktsfullt.

Vad var det då som kom över mig under kvällens hundpromenad. Jo, nu ska du få höra. Jag kom på att det i ett lag, oavsett sport, finns olika spelartyper. Jaha, tänker du nu. Vad nytt med detta? Jo, jag tänkte mig att det finns tre sorter. Tre typer. Som kompletterar varandra. Alla har de olika dimensioner i sitt spel. Och det var just detta med dimensioner som grep mig. Det lite tankefröet utvecklades under promenaden till följande: 

- Endimensionella spelare

- Tvådimensionella spelare

- Tredimensionella spelare

Om man tänker sig en defensiv back som endimensionell, en tvåvägscenter tvådimensionell en spelare som kan spela alla spelformer som tredimensionell. Där har vi kriterierna. Vad har vi då för spelare i truppen idag. Vilka ska tillhöra vilken kategori. 

Som exempel anser jag med viss självklarhet att Fredrik Johansson tillhör kategorin tredimensionella spelare. Han kan spela box, powerplay, styrspel, defensivt, offensivt och är rent taktiskt komplett.

Frågan är då hur många spelare man behöver av respektive kategori för att bygga ett starkt kollektiv? Jag ska nu utifrån min egen subjektiva bedömning försöka dela in våra spelare i ovan nämnda kategorier. Detta med risk för att bli anklagad för både det ena eller det fjärde. Nu kör jag:

Endimensionella spelare

- Daniel Wahlberg

- Marcus Dahlbom

(Ganska självklart. De kan bara stå i mål)

- Douglas Alenbring

- Joel Werner

- Morgan Hassel

- Anton Brandhammar

(Backar som ska fokusera på det defensiva)

- Adam Lidström

- Hampus Wallin

- Jesper Cederberg

(Forwards som får tydliga roller, hårt jobbande, etc)

Tvådimensionella spelare

- Robin Nilsson

- Jimmie Jansson

- Kenny Källström
- Alexander Lindelöf

(Backar som förväntas delta både defensivt och offensivt)

Kevin Weiskog

Manne Mattisson

Oscar Pettersson

Fredrik Hetta

Niclas Lehmann

Marcus Bergman

Petter Mattsson

Johan Skiöld

Pontus Holmberg

(Forwards som har offensiva skills, deltar i powerplay, förväntas producera poäng)

Tredimensionella spelare

- Fredrik Johansson

(Spelare som behärskar alla spelformer lika bra)

Ungefär så ser det ut, anser jag. Vi får trots allt inte glömma bort att vi nu spelar i en tredjeliga. Vi kan inte förvänta oss att vår trupp ska innehålla speciellt många "Fredda". Undrar hur många tredimensionella spelare vi hade i fjolårets trupp? På rak arm kan jag räkna in Stefan Gråhns i den kategorin. Men sedan då? 

Vad är jag egentligen ute efter med detta inlägg, detta med "dimensioner". Mycket enkelt, kära läsare. Detta är de ingredienser våra tränare har att tillgå när de ska reda sin soppa! Inte mycket oxfilé men en himla massa fläskfärs, skulle man kunna säga. Och, handen på hjärtat, fläskfärs är inte att förakta, om ni frågar mig.

Som kock, eller tränare, gäller det med andra ord att disponera de ingredienser som finns till hands på allra bästa sätt. Som supporter gäller det att förlika sig vid faktum. Vi har inte spelare av SHL-kvalitet i truppen. Vi kan med andra ord inte kräva av våra spelare att de ska prestera på en högre nivå än vad de har förmåga till. Oavsett hur vi kryddar fläskfärsen kommer den aldrig smaka oxfilé, om ni hänger med i mina tankegångar.

Så, hemligheten för framgång blir att nyttja de resurser som finns på bästa sätt. Dessutom måste varje spelare spela ett spel som motsvarar dennes kompetens. Spelare med enklare uppgift ska spela - enkelt. Spelare med krav på kreativitet ska spela - kreativt. Omvänt blir inte bra. Det är både resursslöseri och tokigt.

Om tränaren säger till spelare "X" att spela enkelt, så ska spelare "X" spela enkelt. Enkelt va? Då ska inte spelare "X" som siste man tunnla en stötande en forward på egen blå, eller hur? Och vet ni vad! Nu någonstans kommer jag väva ihop mina märkliga tankar om dimensioner med det som faktiskt hänt de senaste matcherna: 

- Jag anser att flera spelare har spelat som om de tillhörde en annan dimension! Spelare som är jävligt duktiga om de spelare efter sin förmåga har plötsligt försökt spela över sin förmåga.

Hemligheten med att skapa ett starkt och väl fungerande kollektiv bygger på att ALLA spelare accepterar sina roller, sin plats i hierarkin, och gör det de är bäst på. Punkt och slut. Det är lite här jag tycker det har brustit. Som exempel när tänkt defensiv back plötsligt blir offensiv och därmed försätter sina kompisar i svåra lägen. Där det förväntade enkla "sarg ut" istället blev till soloåkning med pucktapp i mittzon! Eller en dragning på egen blå!

I och med att vi inte har en trupp fylld med tredimensionella spelare är det oerhört viktigt att alla spelare förhåller sig till den bestämda agendan. Det är min övertygelse. "Gör det du är bra på och gör det jävligt bra", kommer räcka långt i denna serie. 

Se där vad mycken klokhet som kom över mig en vanlig tisdagskväll! Om alla nu bara följer mina välmenande råd är jag övertygad om att laget kommer visa upp ett spel med en helt annan dimension än tidigare.

Tack för titten...

Torsk mot Kumla och jag förstår inte så mycket...

En liten enkät INNAN matchen mot Kumla

Västerås - Kumla 3-4
Efter cirka 15 minuter av matchen står det 2-0. Total speldominans. Klasskillnad. Toppen mot botten. Kattens lek med råttan. Ett lag på isen.

Efter 15 minuter och 44 sekunder står det 2-2!

Vad hände?

44 sekunder!
Under denna korta tidsrymd:
- felbeslut(back) förorsakade Kumlas reducering
- förlorades tekning i egen zon, direktskott från back(via en liten touch) och 2-2

44 sekunder!
Tyvärr är det som skedde något som skett återkommande under de senaste matcherna. Lite slarv, lite ouppmärksamhet samt lite nonchalans(!) har bjudit in våra motståndare till match. Det är helt enkelt så fruktansvärt onödigt!

Efter femton minuter av den första perioden skulle vi redan stängt matchen sett till vår oerhörda dominans samt alla chanser som skapades. Då spelade vi helt enkelt förbaskat bra. 

Men, så  kom misstagen som återigen försatte laget i bryderi. Är det inte lite märkligt att det återupprepas, igen och igen?

Den andra perioden inledde vi riktigt bra. Skapade chans på chans. Brände chans på chans. Räknade till 4-5 kanonlägen innan vi till slut lyckades trycka in 3-2. Vi hade tagit tillbaka matchen. Kumla såg återigen ut som ett slaget lag. Ett lag som strävade mot att falla med flaggan i topp, förhindra ett ras. 

Då händer det, igen!

Knappa minuten efter vårt ledningsmål bjuder vi Kumla ett friläge och 3-3 sitter i arslet! Kumlas första riktiga avslut på mål i period två!

Efter den kallduschen fortsätter vi trycka tillbaka Kumla men nu lyser frustrationen mer med sin närvaro hos spelare. Vi skapar en handfull chanser för att återta ledning men allt studsar mot. Viljan är det absolut inget fel på men vad hjälper det när man inte får minsta tillbaka för allt slit. 

Naturligtvis går det åt skogen i den tredje perioden. Vi tar ned puck i anfallszon, Kumla spelar sarg ut. Vi anfaller, Kumla slår sarg ut. Mitt i vår iver att återta ledning kommer en spelvändning ur ingenting. Självklart blir det mål. Det är enkelt att göra mål. Det vet vi alla. Bara att blunda och skjuta. I alla fall tycks det så för våra motståndare! 3-4 på tavlan och frustrationen i Gulsvart kännbar ända upp till Södra ståplats.

En i det närmaste osannolik utveckling på en match som såg ut att vara vunnen efter 15 minuter i den första perioden. Men, då kom de där 44 sekunderna!

Det är närmast hopplöst att analysera varför det blev som det blev:

- Somliga, vad jag sett, skyller på Dahlbom, och det kan man göra. 

- Somliga skyller på det usla målskyttet, och det får man göra. 

- Somliga beskyller backar för att vara odugliga, och det kanske de är. 

Själv är jag inte riktigt säker på någonting. Det enda jag är riktigt säker på är att vi själva slarvat bort möjligheten till segrar i de senaste matcherna, Arboga, Skövde och nu Kumla. Det stör mig. Det är inte bra alls. 

Det jag kan slå fast är att vi måste göra mer mål! Gör vi fler mål spelar det inte så stor roll om vi släpper in en kasse då och då. Gårdagens match, som exempel, borde vunnits med exempelvis 9-4. Det hade speglat matchbilden bättre. Visserligen inte så snyggt att släppa in fyra kassar men lättare att acceptera vid vinst.

En annan sak jag tror mig kunna slå fast är att våra backar måste städa undan det slarv som man ibland upplever från läktaren. Spela mindre svårt, helt enkelt. Är det månne på det viset att våra backar följer en stallorder om att "spela sig ur" situationer? Är det fel och fult att slå en rejäl sarg ut när det kniper? Ibland får jag en känsla av att våra backar tänker för mycket offensivt redan innan puck erövrats i egen zon. Mentalt vänder de redan spelet. Startar anfall. Det är väldigt dumt om man inte äger pucken, typ! Kort sagt vill jag se backar spela mer backar i fortsättningen. Fokusera 100% att hålla rent i egen zon. 

Ja, ja! Jag är inte glad över de senaste insatserna men tillräckligt naiv att tro på en förbättring. Det får bli mina slutord i detta inlägg.

Nu siktar vi på att krossa Forshaga!

Rött är hemligheten till framgång..

Efter att besökt dagens träning travade jag hem och började grunna. Varför gör vi så lite mål i förhållande till puckinnehav? Som en god supporter kände jag ansvaret att söka finna svaret på denna gåta. Man vill ju vara till lags, hjälpa till, helt enkelt. 

Efter att skummat av några olika rapporter som skrivits i ämnet insåg jag ganska snabbt att det finns några enkla vägar till framgång. Vinn kampen framför målen. Visst låter det både banalt och genomförbart! Hur svårt kan det vara?

Låt mig ge ett exempel på vikten av att vinna den röda zonen(bilden ovan)

Här pratar vi NHL men principen är densamma i alla ligor eller nivåer. Vinn kampen framför mål!


För att ytterligare understryka vikten av detta:

Här är det juniorhockey som gäller, men, samma sak. Vinn kampen framför mål! Böka, stöka, stå i vägen, skymma, styra. Oavsett hur, var där!


En till på samma ämne:

Tror det var Johan Tornberg som under sin tränarsejour hos oss myntade uttrycket "grythundar" efter en match. Han kunde inte nog berömma de spelare som satte in näsan där det gör som mest ont och verkligen ville vinna kampen. Vem eller vilka är våra grythundar idag?

Gröna respektive röda avslut
Då har vi klarlagt det självklara, det som alla visste. Det lag som vinner kamperna framför båda målen avgår med seger. Nu till nästa aspekt av att skapa ett vägvinnande spel. Avsluten! I stort sett alla som följer ishockey idag har hört tals om gröna respektive röda avslut. Oavsett detta kommer här en liten repetition:

Här skotteffektiviteten på respektive avslut:

En intressant reflektion angående gröna avslut

En annan viktig aspekt:

Och slutligen:

Med andra ord. Det räcker inte med puckkontroll för att vinna matcher. Att "äga puck" behöver inte betyda att ett lag är närmare en seger. Hur ofta har vi inte sett lag dominera puckinnehavet men fått lämna isen som förlorare? Ett lag väldigt nära oss, Gulsvart, lider av den åkomman. Det finns nämligen en motståndare som har en gameplan. De vet att vi kommer ha stort puckinnehav och anpassar därför sitt spel därefter. De låter oss helt enkelt "dominera" spelbilden därför att det passar deras gameplan! Det vet vilka ytor de ska stänga till, vakta, för att förhindra mål i baken. Och, just det, den röda zonen, framför eget mål.

Av den anledningen ser vi samma scenario upprepa sig match efter match just nu. Våra motståndare väljer oftare att backa av än att sätta press. När vi startar anfall är våra motståndare redan på väg att backa ned framför egen målvakt. Ett modernt ord för detta fenomen är tydligen "gap control".  På svenska "avståndskontroll". Det innebär att oavsett hur snabbt våra forwards åker med pucken så har redan motståndarlagets backar sjunkit ned för att inte bli överspelade i en mot en. Man vill förhindra inbrytningar mot mål. Man vill styra ut motståndarforwards mot sarg och sarghörn. Man vill ha ett statiskt, uppställt, spel i egen zon. Mycket lättare att försvara sig. Med andra ord så har man parkerat bussen...

När våra motståndare vid något tillfälle lyckas komma i någon form av anfall gäller samma princip när det gäller den röda zonen. De vill inte drälla med puck längs sarger. De vill skicka in den framför mål och där gå stenhårt på eventuell retur. För dem är det viktigt att få in pucken på mål, få ett avslut, gå på retur, men framför allt få ett spelstopp. De vill för allt i världen inte åka på en spelvändning. Några av målen som vi släppt in har tillkommit ur situationer som inte sett "farliga ut". Kanske även våra backar tyckt detsamma. Men så, plötsligt, förloras en närstrid och en lös retur hamnar i eget mål!

Vi har nu gått igenom vikten av att vinna den röda zonen samt gröna och röda avslut. Vad har vi då lärt oss? Egentligen ingenting då allt ovan skrivna tillhör hockeyns grundkunskaper. Alla spelare känner till det jag skriver eller beskriver. Det är inget nytt. Inget hokus pokus. Hockeyns A-B-C helt enkelt.

Snabbare avslut
Min tes är att vi måste komma till avslut snabbare! Vi måste skapa lite kaos i motståndarens zon. De vill att vi åker runt, runt, med pucken längs sarger. Det vill inte jag. Alla spelare måste utmana mer mot sin gubbe. Hela tiden. Det måste var jobbigt att försvara sig. Det ska inte räcka med att stå still i slottet och täcka pass med "aktiv klubba". För enkelt.

Men varför klarar vi inte av ovan beskrivna? Jo, det skrev jag tidigare i inlägget. Våra motståndare hinner hela tiden backa hem bussen innan vi kommer in i anfallszon. Och varför blir det så? Jo, de vill inte kliva upp på banan med presspel/styrspel och riskera att bli överspelade. Snacka om moment 22!

Ju längre våra motståndare lyckas med sin agenda(bussen) desto större är risken att vi själva tappar fokus och släpper till chanser mot eget mål. Något som våra motståndare är ytterst medvetna om. Lite halvdant hemjobb(vi är så överlägsna ändå) och vips har vi bjudit på målchans eller - mål! Det är banne mig en form av terror våra motståndare håller på med. Ett psykologiskt spel. Det vill trötta ut oss mentalt för att sedan slå till. Brutalt och skoningslöst. Jävla fegisar!

Lösningen
Det finns en rätt enkelt lösning på hela denna problematik. Gör mål! Gör första målet! Om så sker kullkastar vi genast våra motståndares gameplan och tvingar dem att bli kreativa, till att själva ta risker. Då öppnar sig plötsligt ytor och möjligheter för oss på ett helt annat sätt. Då är bussen inte längre med i spelet.


Så, jag summerar: Vi måste spela rakare mot motståndarmålet, jobba hårdare för att skymma och snappa upp returer, komma till avslut innan bussen hinner parkera. Vinn den röda zonen, för böveln! In med grythundarna...

Kort sagt: Gör en "Bergman".

Källor:
Vägen till målet
Hur man gör mål
Varifrån görs målen

Mera Bergman....

Vi måste in i skiten, lägga näsan i blöt, utmana.

Skövde - Västerås 4-3

Såg förlustmatchen mot Skövde. Vet inte riktigt vad jag ska tycka. Någon kanske säger att vi mötte ett topplag. Att man då får räkna med förlust. Håller inte riktigt med. Det jag såg av Skövdes spel indikerade inte på något sätt att så var fallet. Att de var ett topplag. Istället tyckte jag mig se den problematik som förföljt oss ett par omgångar. Oförmågan att omsätta puckinnehav i målchanser och mål. 

Åtminstone 3-1 och 4-1 av Skövde var mål som tillkom mer av slump än skickligt spel. Puck som studsar rätt. På blad. Ger i ena läget öppet mål(pp) i nästa friläge från blå. 4-1 målet frukten av slarvigt nedlägg. Hade den pucken hamnat nere i Skövdes kortsarg kunde matchen fått annan utveckling. 

Med andra ord. Vi förlorar mer på grund av egen impotens än motståndares potens, om jag tillåts uttrycka mig så.

Detta är med andra ord en problematik som tycks blivit rejält problematisk. Jag har redan i två inlägg innan belyst just detta sorgliga faktum. Inget nytt, med andra ord. Med risk för att bli tjatig tänker jag dock hålla mig kvar vid ämnet även detta inlägg.

Pratade för en tid sedan med tränare för annat lag i vår serie. Det var intressant. Insåg hur enkelt det är för våra motståndare att anpassa sitt spel för att ta udden av vår offensiv. Det är alltid enklare att spela destruktivt. Det är enklare att backa hem, täcka ytor centralt, slå sarg ut, än att vara kreativ i anfallszon. Så tokigt är det. 

Men allt ovan jag beskriver är ingen större nyhet. Detta är något de flesta känner till. 

Min fundering är om vi har tillräckligt spelskickliga forwards för att "snurra upp" dessa säckförsvar eller om vi måste tillgripa en annan spelstil, annan taktik? Därmed vill jag koppla ihop mina tankar med detta inläggs rubrik, "Mera Bergman".

Bergmans genombrott fram till 3-4 är  melodin mot lag som vill samla ihop sig i slottet framför egen målvakt. Nu förväntar jag mig inte att Marcus ska kunna göra mål på detta sätt i var och varannan match. Det vore förmätet att utkräva. Däremot hävdar jag med bestämdhet att fler spelare i laget måste våga gå mer "raka vägen mot mål" än vad som nu sker. Jag vill se fler aktioner av alla forwards likt den Bergman stod för. 

Varför vill jag då se mer genombrottsförsök av våra forwards? Enkelt. Då hinner inte våra motståndare ställa upp bussen framför eget mål! Varje gång vi åker in med puckkontroll längs sarger in i anfallszon upprepar sig samma scenario. Våra motståndare sätter ingen större press. De ger oss fri lejd längs sarger och bakom mål. Väldigt ekonomiskt spel, för våra motståndare. De blir inte ens trötta. Behöver bara jobba lite med fötterna och aktiv klubba för att avvärja det mest.

Vi måste helt enkelt ställa lite svåra frågor mot försvarande lag. Utmana mer fysiskt. Ta is. Ta oss fram. Bända och bryta oss in. Det är inte bekvämt. Det är rent ut sagt förbaskat jobbigt. Men det är en absolut nödvändighet. Det duger inte att passa runt. Det ger fin statistik gällande puckinnehav men generar inte poäng och mål i tillräcklig utsträckning.

Frågan infinner sig då om vi kan gå från att vara ett spelförande lag till ett attackerande lag? Finns det fler spelare som kan axla Bergman. Ta rygg på honom? Det är jag övertygad om. Bra, då talar jag inte mer om det. Förväntar mig se mer "Bergman" redan i nästa match. 

Då har vi detta med målvaktsspelet. Det gnälls på Dahlbom. Till viss del kan jag hålla med. Dock måste vi i ärlighetens namn titta lite på hur matchbilderna sett ut för våra målvakter. I nästan alla matcher vi spelat fram till nu ungefär samma scenario. Långa perioder närmast sysslolösa för att sedan stå redo för snabba spelvändningar.

Minns Arbogas kvittering till 2-2  i ABB Arena, Enköpings kvittering till 2-2. En slumpchans som plötsligt dyker upp. Eller varför inte Köpings kvittering till 2-2. Som sista exempel nämner jag Skövdes 4-1. En spelvändning. Fri med Dahlbom. Historien upprepar sig, med andra ord. Våra målvakter får ofta stå sysslolösa långa perioder för att sedan, plötsligt, behöva göra en "stå-på-huvudet-räddning" p.g.a lagets eget slarv!

Men visst. Den räddningsprocent våra målvakter visat upp fram till nu imponerar inte. Så illa är det oavsett.

Så, tack för kaffet!

Imse vimse spindel..

Imse Vimse spindel

Imse Vimse spindel klättra upp för trå´n.

Ner faller regnet spola spindeln bort

Upp stiger solen torka bort allt regn.

Imse Vimse spindel klättra upp igen

Tycker på många sätt den gamla barnvisan om Imse Vimse Spindel belyser hur livet som supporter kan vara. Det kommer alltid en morgondag, typ. På samma sätt illustrerar denna enkla visa hur det kan fungera för ett kollektiv. Ibland går det emot, men, för den som inte ger upp kommer solen åter.

Det som vi alla sett från sidan av isen är att vi har ett lag som rymmer en hel del offensiv talang. Kanske mer än på länge. En hel drös med spelare som gillar att hålla i pucken, att utmana, vara kreativa. 

Men, det mynnar inte ut i den förväntade produktion av mål. Något som jag belyste i mitt förra inlägg.

Så, frågan är hur våra ledare, tränare, spelare, ska få solen att lysa igen när det gäller effektiviteten i offensiven! En liten iakttagelse jag gjorde under uppvärmningen inför matchen mot Arboga. Under en uppvärmningsövning åkte spelarna fram, en och en, för avslut. Det var hiskligt många som inte ens träffade målet! Om jag inte räknade fel i hastigheten var det bara en handfull spelare som i denna övning tvingade målvakten till ett ingripande. Ännu förre som lyckades hänga en kasse. 

Inte för att jag vill dra för stora växlar av denna iakttagelse, men, hur gick det sedan på den straffläggning som genomfördes? Ja, just det. Det gick inte bra alls. Avsluten var ungefär av samma dignitet som under uppvärmningen! Och vet du vad! Om jag inte såg alldeles fel var Petter Mattsson en av få som gjorde mål i friläge under uppvärmningen. Varför lyfter jag fram det? Jo, vem av alla lyckades till slut göra mål i straffläggningen? Just det, Petter Mattsson!

Vad jag vill lyfta fram är att "som man tränar - spelar man". En riktig målskytt, en poängkung, försöker alltid, ALLTID, göra mål oavsett träning eller match. Det ligger i generna. Man lallar inte runt på en uppvärmning, eller träning, när läge ges. Då ska det vara fullt fokus och rejäla avslut. Allt annat är ovärdigt.

Nu påstår jag absolut inte att spelare gör som ovan, lallar runt och inte tar alla träningsmoment som tävlingsmoment, men pekar på faran om så sker. 

Som man tränar - spelar man!

Imse Vimse Spindel...

Nu vill jag snart se solen skina över en betydligt effektivare offensiv!

Tack för uppmärksamheten..

Målskyttar saknas!

Västerås - Arboga 4-3 (straffar)

Ungefär så. Målskyttet fallerar. Sedan kan spelare(och vår tränare) prata hur mycket de vill om att "vi mötte ett bra lag" etc. Sanningen är att fram till nu har vi egentligen bara mött ett riktigt bra lag. I första omgången hemma mot Mariestad. Därefter har vi avverkat Surahammar, Köping, Enköping, Borlänge, utan att vid något tillfälle övertyga spelmässigt. Visst, vi har vunnit, men det har inte varit några enkla viktorior även om det trillat in några mål. Lägg därtill dagens match mot Arboga. Det finns ett tema som går igen, match efter match. Vi är ruskigt ineffektiva i spelet fem mot fem!

Hur många mål har vi mäktat med i spel fem mot fem? Låt oss grotta lite i statistiken:

Västerås - Mariestad 4-3

1-1 pp Oscar Pettersson

3-3 pp Johan Skiöld

Spel fem mot fem: 2

Surahammar - Västerås 0-5

0-5 pp Kenny Källström

Spel fem mot fem: 4

Köping - Västerås 2-5

0-2 pp Fredrik Johansson

2-3 pp Kenny Källström

2-4 pp Robin Nilsson

2-5 pp Alexander Lindelöf

Spel fem mot fem: 1

Enköping - Västerås 2-3 (sudden)

1-2 pp Marcus Bergman

2-3 pp Fredrik Hetta

Spel fem mot fem: 1

Västerås - Borlänge 2-0

2-0 SH1 Johan Skiöld
Spel fem mot fem: 1

Västerås - Arboga 4-3 (Straffar)

2-1 pp Kenny Källström

Spel fem mot fem: 2

Jag summerar: 

- På sex spelade matcher, arton perioder, 360 minuter, har vi lyckats göra hela 11 mål! Vi har med andra ord lyckats peta in ett spelmål, i fem mot fem, ungefär var 32:a minut! Detta mot lag där vi tillbringat största delen i anfallszonen!

Man man fråga sig varför? Man kan slita sitt hår! Man kan skaka på axlarna och tänka att det ordnar sig! Man kan skylla på fan och hans mormor, otur, motflyt, oflyt och migrän! Men faktum kvarstår. Vi är pinsamt ineffektiva i spelet fem mot fem! Vi har överhuvudtaget svårt att göra mål!

Låt oss se hur ett annat topplag lyckats prestera under samma tid. Kristianstad.

Hanhals IF - Kristianstads IK 3-2

Spel fem mot fem: 2

Kristianstads IK - Helsingborgs HC 10-0

Spel fem mot fem: 6

Kristianstads IK - Grästorps IK 7-2
Spel fem mot fem: 3

HA 74 Sävsjö - Kristianstads IK 1-9

Spel fem mot fem: 7

Kristianstads IK - Vimmerby HC 6-3

Spel fem mot fem: 6

Jag summerar: 

- På fem spelade matcher, femton perioder, 300 minuter, har Kristianstad lyckats göra hela 24 mål i spelet fem mot fem! De har med andra ord lyckats peta in ett mål ungefär var 13:a minut! 

Det jag härmed belyst är att Kristianstad, i dagsläget, är mer än dubbelt så effektiva i spelet fem mot fem! Det är ju ingen rolig läsning, precis!

Kristianstad snittar totalt 6,8 mål per match.

Västerås snittar totalt 3,8 mål per match.

Även här är Kristianstad närmast dubbelt så effektiva! Men, hallå, kanske någon tänker nu. Kristianstad har bara mött skräplag, bottengäng! Men, hallå, säger då jag. Vad har vi mött?

Hur ser det då ut med skotten? Har Kristianstad avlossat dubbelt så många skott och att vi där kan finna förklaringen? Jag räknar:

Västerås: 27+38+43+33+34+54= 229/6 = 38/match = 10 skott/mål

Kristianstad:34+46+45+26+30= 181/5 = 36/match = 5 skott /mål

Återigen slår Kristianstad oss på fingrarna. De är dubbelt så effektiva i sina avslut! De behöver bevisligen betydligt förra avslut för att få utdelning!

Med tanka på ovan beskrivna har Thomas Paananen och grabbarna i Gulsvart verkligen något att fundera över! Varför i hela Hälsingland är vi så fruktansvärt uddlösa i våra avslut?

Oscar Pettersson, Fredrik Johansson, Fredrik Hetta, Petter Mattsson, Johan Skiöld, Kevin Weiskog samt Marcus Bergman är alla potentiella målskyttar. Med andra ord saknas det inte underlag för en betydligt bättre utdelning målmässigt! Lägg därtill två-tre backar som gärna deltar offensivt.

VAD ÄR DET DÅ SOM FELAR?

Den frågeställningen, mina vänner, överlämnar jag med varm hand till de som är satta att ro vår skuta i hamn till våren. Att hänga ut spelare, ledare, tränare, har aldrig varit min passion, men det är redan nu hög tid att hissa lite varningsflagg. Visst, vi ligger i topp, vi behöver bara komma femma, vi kommer gå till AllEttan även med det spel vi presterar just nu. Men. MEN. Det är under höstens matcher spelet ska sättas, formationer hittas, spelare ska utvecklas, för att stå redo för nästa nivå. Detta gäller inte minst våra speciell teams i både box och powerplay. 

DET ÄR NU, IDAG, NÄSTA MATCH, OCH NÄSTA, som vi måste börja hitta alla svar. 

Ja, jag vet. Ännu ingen ko på isen, inte nu vi ska vara bra, etc. Men, goda vanor tar sin tid att skapa. Dåliga vanor kommer av sig själv(De behöver man inte ens slita för)

Även om vi inte lyckades vinna dagens match gjorde många spelare heroiska insatser fram till sista sekunden av tredje perioden. Man ville verkligen vinna. Man gick för att vinna. Det ska de ha all heder för. Men, detta med målskyttet måste upp i nivå. Så enkelt är det. Sedan kan alla andra säga vad de vill...

Nu drar jag något gammalt över mig och somnar om. 

Tack för besöket!

Hanhals IF - Kristianstads IK