Västervik för svåra - eller - vi för bleka!

Västerås - Västervik 1-3

Inför dagens match hade jag spekulerat för mig själv om olika scenarier. Hur matchen skulle starta, hur den skulle utvecklas, samt hur den skulle avrundas. Jag kan med facit i hand konstatera att jag blev lurad å det grövsta då inget av mina tänkta scenarier inträffade. Det blev något helt annat. 

Gemensamt för de tidigare matcher vi spelat i denna kvalserie är att laget startat upp på ett anständigt sätt i varje match. Jag vill påstå att det överlag sett ut som vi varit med från start. Senast mot Troja borta. Då klev vi ut rätt respektlöst och körde mot aningen krampaktiga hemmaspelare. Något som gav oss momentum i form av ett fint ledningsmål av Anthon Eriksson. Även efter att Troja vänt matchen målmässigt till sin fördel fortsatte vi köra och skapa riktigt bra chanser. Inte alls dumt, helt enkelt. Vi gav oss länge chansen att hota Troja om segern. Fram till 1- 4. Där gick luften ur.

Lägger jag dessutom till första periodens stundtals lysande offensiv hemma mot Borlänge så framstår dagens insats som mycket - annorlunda. 

Hur såg det då ut idag. Rent allmänt. Från läktaren. Tja, det såg redan från start väldigt passivt ut. Min tanke var att agendan för dagen var att spela lite mer försiktigt, växa in i matchen, och sedan börja driva på mer offensivt. Säkerhetsbälte, flytväst, och livrem på, typ. 

Problemet var bara att vi aldrig kom igång, denna gång. Istället kunde Västervik på ett stundtals genant enkelt sätt avväpna alla våra anfallsförsök och istället tillbringa mycken tid i vår egen zon. Det var lite allmänhetens åkning genom mittzon för Västervik som ganska behagligt kunde hitta vägar in i vår zon med puck under kontroll. 

Även om vi som vanligt jobbade bra defensivt och höll Västervik utanför boxen så skickades det in puckar mot Dahlbom som hoppade och studsade läskigt. Mer än en gång var det ytterst nära att någon liten touch av motståndarklubba skulle förpassat pucken i mål. 

Glädjen när Oscar Pettersson, aning slumpartat, jobbade sig fram i friläge och hängde in 1-0 var därför både otroligt glädjande och rätt överraskande. Fram till det hade vi, banne mig, inte skapat en riktig målchans i perioden. 

Men detta hjälpte föga denna match. Västervik som redan innan målet ägt massor av puck i vår zon fortsatte att nöta på. Naturligtvis fick de sin belöning till slut. Ett av många skott som lyftes in mot Dahlbom rann förbi allt och alla och in i nät. Inte orättvist, inte ologiskt, men förbaskat tungt. Självklart var det en spelare med Västeråsanknytning som hängde den baljan. Andreas Frisk. Släkten är värst, etc. etc.

Trots det målet levde hoppet om att vi skulle vakna till ordentligt i matchen. Att den trötthet(!) som lyst igenom redan från start skulle ersättas av massor av jävlars anamma och knutna nävar. Så blev aldrig riktigt fallet. Istället hade vi fortsatt oerhört svårt att få igång egna organiserade anfall. Just ett sådant misslyckat exempel på anfall slutade istället med 1-2 i röven. Vi lägger ned puck i sarghörn. Försöker låsa fast puck. Går bom. Tappar två man och Västervik bjuds på en fin spelvändning. Jimmie Jansson väljer att stå upp vid egen blå för att stoppa framstormande Patrik Blomberg i Västervik men blir rökt. Nämnde Blomberg lurar Dahlbom och istället för eget avslut lirar han Alexander Viklund som lägger in trissan i tom bur. Där och då visade Västervik att det skiljer i kvalitet när lägen bjuds. Mycket snyggt mål, måste jag erkänna. Klass!

Efter Västerviks ledningsmål väntade jag, och cirka 4500 andra åskådare, på en motreaktion från laget. Nu skulle väl ända handbromsen släppas och full fart framåt beordras. Hm. Så här i efterhand kan jag faktiskt inte minnas att vi överhuvudtaget kom till avslut innan period två tog slut! Säkert minns jag galet...

Så var det detta med tröttheten. Det var minsann inte bara jag som upplevde detta. Att spelarna såg - trötta ut. Det spekulerades rent av om många spelade utan att vara helt kuranta! Eller var det det gamla mytiska syndromet som brukar lyftas fram: "Gulsvart kan inte spela inför mycket publik". Tja, inte vet jag. Det enda jag vet att aldrig tidigare denna vårsäsong har laget gjort en sådan slät figur i två perioder!

Hur skulle det då bli i period tre? Förhoppningar var inte speciellt högt ställda. Kanske lika bra det, med tanke på hur det hela utföll. I vår iver att komma ikapp lyckades vi få iväg fyra(4) avslut mot Fransson i Västerviks kasse. Det om något indikerar att vi inte var så speciellt heta ens i tredje perioden. Det märkliga var att, vi trots vår tama insats, hade chansen till poäng ända fram till att Patrik Blomberg serverades fri lejd mot Dahlbom med knappa minuten kvar att spela. Mycket elegant vispade han in 3-1 och vårt öde därmed beseglat. Vem passade fram då? Jodå, Christopher Fish! Vad är det man säger, om släkten, osv.

Reflektion: - Mot HockeyAllsvenskt  motstånd har vi nu den förfärliga målskillnaden 2-8!

En klen tröst: - Pratade lite med den sympatiske Joakim Englund efter match. Han erkände att de minsann var rätt nervösa hela sista perioden. Ett måls ledning är som bekant inte mycket att gå på i ishockey. Ett enda skott, ett välriktat, eller slumpartat, kunde tagit oss in i  matchen. Han berömde även vårt slit i egen zon och lyfte fram att vi var väldigt starka i boxen. Att vi inte bjöd på några riktigt bra lägen. En tröst, även om den är lite klen för oss Västeråsare...

Så, hur sjutton summerar man då dagens match. Jag är besviken, måste jag säga först och främst. Visst, Västervik var ett nummer större över hela isen idag. Men. Vad fan! Var var glöden? Var var intensiteten? Var var skridskoåkningen? Var var ilskan? Okey, jag kanske inte är helt objektiv men min subjektiva uppfattning är att hela laget, alla spelare, såg slitna ut. Man orkade inte sätta tryck mot Västerviks backar, orkade inte ta sig in i anfallszon, orkade inte hålla i pucken, orkade inte...osv...osv.

Självklart fanns det några undantag. Spelare som då och då glimrade till med skapliga insatser. Det är inte det att alla var dåliga, nej, problemet är att ingen var riktigt bra! Dessutom, vi skapade banne mig inte mer än två-tre vettiga målchanser på hela matchen! Var det Västervik som fick oss att framstå som vi gjorde idag? Manövrerade de ut oss, rent taktiskt? I ärlighetens namn har jag inget vettigt svar. 

Positivt: - Oscar Pettersson fick hänga en balja igen. 

Nu är det bara att ladda om. Dagens övriga resultat innebär att vi fortsatt är med i racet om en plats i HockeyAllsvenskan nästa säsong. På onsdag tar vi oss an Piteå som lite överraskande vann borta mot Borlänge. Det kommer bli en helt annan typ av matchbild. Full fart mot våra backar. En jävla forechecking. Sist vi mötte dem hemma i ABB Arena gjorde vi en mycket bra förstaperiod offensivt. Problemet var bara att Piteå gjorde målen. Perioden slutade 1-3. Så kan det gå. 

Jag har inte gett upp. Grabbarna i Gulsvart har inte gett upp. Ingen jävel ska ge upp innan det är dags att ge upp. Förstå om vi kan lyfta spelmässigt, ta några segrar, och sedan få åka ned till Västervik för att spela en direkt avgörande match. Det vore något det grabbar och tjejer....

Ses i hallen...